En liten tribute till en person som jag inte fick lära känna så bra men så här i efterhand gärna hade velat,

konstigt att premiera en dödsdag kanske. (Jag har dålig koll på födelsedagar i alllmänhet oxå)

Farmor Marianne, hon som gav mig mitt 3:e namn! 

Men denna dödsdag var så mycket mer än bara sorg. Det var fylld med så mycket lättnad. Lättnad för att farmor slapp leva livet hon levde de sista 15 åren. 

Jag kommer inte ihåg exakt när det var, vilket år, men jag var 9,10 eller 11 år då första stroken/epilepsi anfallet kom. Sen var det höftbrott och fler stroker som följde, förlamning och andra problem blev resultatet men farmor kämpade på och ville komma tillbaka kommer jag ihåg. Och hon lyckades väldigt bra, hon kunde gå med rullator, fram tills ytterligare stroke/epilepsi anfall satte p för allt och efter det så satt hon i special rullstol och var sängliggande mestadels av tiden. 

Min farmor jobbade på långvården på kronoparken, en stadsdel i karlstad där jag växte upp. Jag kommer ihåg att vi brukade hälsa på henne på jobbet i samband med mina tandläkarbesök :). Vad farmor alltid sa var att hon aldrig ville hamna i vården så där. Det jobbiga var att det var inte många år efter sin pension som allt hände och hon hamnade där ändå. Inte just på den långvården men ändå. 

Det är en del av lättnaden av att hon äntligen fick lämna jordelivet, att hon slapp vara en del av det hon verkligen inte ville vara en del av och på det sättet också. 

Min farmor var en speciell liten dam, inte så farmoderlig, inte så som jag fick lära känna henne iaf. Men hon var där och lärde mig saker ändå. Hon lärde mig lägga patiens, idioten kallade hon den. Lägger den än idag faktiskt. Dessutom hade hon en sådan där lite gammaldags kaffekittel som visslar när den är färdig. Den stod alltid på spisen. Jag kommer också ihåg att hon och jag inte hade samma godissmak. Hon tyckte jag var ett konstigt barn som inte gillade det speciella påskgodiset, jag kommer inte ihåg vad de heter, de där färgglada små äggen. Tycker än idag inte om dem. 

Hade inte allt hänt henne så hade vi kanske lärt känna varandra bättre. Man kan inte ändra på det förflutna men jag minns de goda sidorna och försöker glömma det dåliga (farmors katt var inte att leka med). 

Fortsätt vila i frid farmor!