Som tur är så går man inte igenom dödsfall bland sina närmaste alltför ofta. det är verkligen inte en lätt situation på många plan, speciellt det mentala.

Jag tror jag har berättat om det tidigare att man den första tiden lever i tre olika världar. en situation som blir ganska tuff när dessa tre världar inte riktigt går smidigt ihop, främst med vardagen som man lever i mest. 

Min form, sinnestämning, beslut, reaktioner, agerande och tålamod de senaste månaderna kan jag sammanfatta med energilöst. Sjukt kort stubin har jag haft. Inte alls likt mig. Men samtidigt inte konstigt när man bearbetar en stor sorg samt måste fixa med så mycket praktiskt i samband med dödsfallet, begravning och bouppteckning.

Hur gör man då för att inte känna så här, för att få mer energi. Jag vet faktiskt inte. Jag har bara försökt överleva så gott jag kan, socialisera och vila. 

Ibland har jag kommit på mig med att jag har socialiserat för mycket. Kroppen och skallen har sagt ifrån. Men det är inte lätt. Jag kommer även på mig med att jag i efterhand verkligen tänkt att jag har tagit fel beslut. En tanke som inte ens fanns på kartan innan beslutet togs. För att överleva och ha huvudet ovanför vattenytan så har jag bara kört på, gasen i botten med ögonbindlar ibland. Det tog några veckor innan jag lyckades reglera mina veckor för att få vilan jag behövde. För att nu äntligen känna att jag återhämtar mig och börjar få lite mer energi. Jag kan skratta och le lite mera hjärtligt och spontant. Det är en ganska skön känsla jämfört med den avtrubbade känslan jag har haft innan. 

Saker börjar bli lite mer normalt nu, mer likt hur jag kände innan allt. Jag har trappat upp träningsdosen långsamt för att inte tvinga på en för hög dos för snabbt. Träning ska vara kul, skönt och tufft. I början kändes det inte alls viktigt mentalt. Jag orkade inte fokusera på träningen, det fick ta den tid jag behövde för att kunna prioritera det igen och efter ca 1 månad var jag på gymmet igen och jag var supernöjd med att komma iväg 1 gång/vecka till en början. Nu efter ytterligare 6 veckor så har jag trappat upp så att planen är 3 pass/veckan. Och jag känner lust för fler pass. Fantastisk skön känsla. 

En annan sak jag lagt märke till, som troligen delvis har att göra med det faktum att jag inte pluggar längre. I år tycker jag det känns roligare och skönt att adventsfixa, och inreda lägenheten lite roligare. Troligen för att när jag nu är hemma så känner jag ingen pluggpress längre samt att jag har mer tid hemma. Supernice. Får se ifall jag kan få ta del lite av pappas pynt och få upp det också, snart.

Som sagt, nu har jag en bättre period och de blir längre för varje gång. Det kommer garanterat bli en sämre period igen speciellt iochmed julen som är på g runt hörnet. Men jag har insett att jag kan hantera de dåliga också även om de ibland blir helt galet fel och jag kommer ut på andra sidan förhoppningsvis något visare än tidigare. 

Jag vill återigen passa på att tacka alla mina närmaste vänner och familj. Uan er oh ert stöd så hade denna perioden varit mycket svårare. Jag är oerhört tacksam för allt.

Jag vill även skicka en tanka ut i cyberrymden, och det är att ta tillvara på livet du har. Se dig omkring och se allt de positiva och ta tillvara på de som vill vara i ditt liv. 

"Älskling, jag har hittat in från mörkret
det finns hopp om en förändring
men det tar den tid det tar
En ny start, jag tänker nya tankar
men allt det där du föll för
finns fortfarande kvar
Allting har förändrats
men jag känner likadant"