Sommaren är här, eller iaf vissa dagar. Dagarna med sol och värme har inte varit tillräckligt många för att den riktiga grundvärmen ska finnas där. Grundvärmen som gör att jag kan gå barbent när det regnar utan att frysa, jag älskar helt enkelt varma sommarregn. 

De få dagar som solen är framme blir till andningshål för mig. Då jag, och kanske många andra likt mig, släpper allt och bara njuter. Dagar då jag känner hur tyngden av sorg släpper från axlarna, saknaden och alla tankar kring min pappas bortgång.

Det sägs att tiden läker alla sår. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Jag vet inte ifall jag håller med. Visst minskar den direkta sorgen men inte saknaden.

Om 3 dagar är det 10 månader sedan pappa tog sina sista andetag. Det är fortfarande helt ofattbart. I mina tankar är han fortfarande hemma i huset i Rydboholm. Jag undrar helt enkelt hur länge det kommer kännas så. Kanske släpper det när vi har rensat ut alla hans saker helt. Men det är helt klart svårt att säga något om vad som kommer hända eller hur jag kommer känna i framtiden. Bara några timmar innan pappa somnade in låg han och tittade och mumlade i sin säng när jag kom in vid kl 6 på morgonen. Han var då helt ensam på rummet. Mina tankar går ofta tillbaka till den stunden och jag funderar på vad han ville berätta. Pratade han med oss eller var han redan då halvvägs ut på den andra sidan och pratade med någon där. Var det bara mummel om smärta eller ville han berätta att han visste vart han var på väg eller om det han upplevt när han var nedsövd i respirator. Oavsett vad skulle jag ge allt i världen för att få gå på konsert med honom igen eller bara äta schnitzel tillsammans en gång till. Pappa, det är så många som saknar dig och tänker på dig.

Livet ter sig allt lite märkligt. Jag hade idag en diskussion med en kompis om ödet. Allt sker av en orsak enligt henne och om det är meningen så kommer det ske. Efter det samtalet fikade jag med en annan kompis som jobbar aktivt med att påverka sitt egna liv för att nå sina mål. Verkligen två sidor av samma mynt. Jag har alltid tänkt att jag är min egen lyckas smed men när man stöter på en sjukdom likt cancer, okontrollerbar celldelning, och död i alla dess skepnader så kan jag inte annat än fundera på hur stor möjlighet man har att påverka sitt egna liv i slutändan. Jag försöker iallafall att göra roliga saker, umgås med familj och vänner samt uppskatta varje sekund jag gör det. Inte ångra någonting. 

Svaret på livets gåta är iaf till viss del dold och det är nog inte förräns jag i slutändan när jag ska summera det hela som jag kommer se hela helheten. 

Tack för ordet!