Nu är det dags igen att skriva av sig. Den senaste veckan har känslorna varit många, röriga och uppstudsiga. 

I måndags fyllde jag år, 31 bast. Jag hade en bra dag med fina vänner på quiz. Tack för att ni finns alla ni fina vänner och min familj!

Att fylla 31 år var inte en av mina roligaste födelsedagar känslomässigt. Dagen innan på väg till jobbet slog det mig hårt, den tyngsta dippen jag haft efter pappas bortgång. Han skulle inte ringa när jag fyllde år. Det gick inte att undvika, tårarna rann på bussen, på spårvagnen och sen av och till på jobbet. Jag funderade ett tag på att inte fira överhuvudtaget, bara stänga in mig. Men tanken på mina vänner och min familj fick mig att känna trygghet och glädje i den djupaste sorgestunden.

Denna sorg, känslan när jag gör allt för första gången utan min pappa med på ett hörn är tuff. Även om vi inte sågs varje dag, även om vi kanske inte pratade varje vecka så var han alltid där. Bollplanket, geniet och en stöttepelare i vått och torrt. Ibland nu när jag ställs inför ett problem som han hade hjälpt mig med så känner jag mig totalt hjälplös. Vilket är ganska olikt mig då jag brukar vara ganska driven och få saker gjort. 

Han var min superhjälte. Men det är väl som med de stora konstnärerna, det är inte förrän de går bort som de får det erkännandet de förtjänar. 

Jag försöker tänka mycket på det nu, att uppskatta alla och allt runtikring i varje ögonblick. Men det är svårt. Att vara i nuet är supersvårt för mig just nu. Det är så mycket som ska fixas med, söka jobb, fixa med allt praktiska med pappas saker, äta, sova, träna & socialisera. Jag gör mitt bästa men har insett att jag har svårt med att vara i nuet just nu. Hoppas helt enkelt att ni har förståelse för detta men även att ni känner att ni kan säga till mig också ifall jag blir för introvert.