En vecka har gått sedan min pappa äntligen fick somna in efter en tids sjukdom, 11.5 dygn efter att han blev flyttad till intensivvårdsavdelningen och nedsövd.

Tankarna som går, känslorna som jag känner handlar mest om tomhet och om hur ofattbart och ogreppbart hela situationen är. Ena stunden är han där, vi pratar om resor och konserter vi ska göra när han blivit tillräckligt stark efter att ha avslutat den sista cellgiftsbehandlingen. För att i nästa så anlände vi till IVA och han har hunnit bli nedsövd och kopplad till respirator och han ligger där men ändå inte på något vis. Svårt att förklara men det jag menar är att min pappa, Superhjälten, skulle aldrig bli sjuk och kopplad till respirator. Den bilden man har av en förälder är att hen kan flytta berg om den var tvungen. Första veckan på IVA hade vi ändå förhoppningar om förbättring även om vi visste att balansgången var tajt och marginalerna var obefintliga. Trots det så funderade jag mycket på huruvida han var kvar därinne, eller ifall han redan var borta och att det var maskinerna som höll honom vid liv. Den lilla flickan i mig höll ett krampaktigt tag om bilden av min starka pappa och allt vi gjort tillsammans och allt vi har kvar att uppleva och hon kämpade mot försvarsmuren som byggdes upp som skydd mot det värsta, att han kunde dö, det som läkare och sköterskor var noggranna med att prata om. Och jag tror att den lilla flickan in i det sista var den som hela tiden ledde matchen med en poäng.

Tur var väl det, för vi fick se vilken kämpe våran pappa var. Trots att kroppen gett upp och läkarna stängde av alla maskiner levde han 80 timmar längre än vad läkarna trodde. Han var inte redo att ge upp. Även om jag någonstans inom mig tänkte att ifall han kastat in handduken tidigare så hade han sluppit smärtan han hade de sista dagarna, törsten och även den möjliga vetskapen att det här är slutet. Min pappa bevisade återigen det jag redan visste, att han var den bästa superhjälten någonsin.

Det är det jag får bära med mig utav honom och föra det arvet vidare. Även allt det andra, musiken, tekniken och resandet får bli något som jag får fortsätta att göra och lära.

Alltid bära med mig honom när jag gör det. Ni som känner mig och vet att jag älskar Tyskland, min pappa älskade det mer än mig. Musiken likaså och det är från honom jag har fått mitt tekniknörderi, även jag äger märklintåg. Det ni.

"If I knew the answer, making me understand. Counting the hours counting the happy days. There is so much more I want to say. Can anyone save me. I don´t want to fade away."

Jag kommer sakna dig, Pappa. Men du har det bättre där du är nu. Ta hand om dig så ses vi snart igen.

Älskar dig

Det första jag kommer ihåg att jag la märke till på IVA, intensivvårdsavdelningen på Södra Älvsborgs Sjukhus, var den rosa hissen. Som jag efter 7 dagar inte sett användas än, och någonstans i bakhuvudet hoppas jag slippa. Kanske går den till en värld jag inte är redo att ta klivet in i än. 

Det andra jag verkligen la märke till var väggen med bilderna på personalen, fotografierna som är ordnade likt en fjäril på den rosa väggen mittemot kaffehörnan. På ett sjukhus är personalen den största tillgången, kanske än mer på IVA. så det är inte så konstigt att de visar upp sig och i anslutning till området där närstående kan få lite andrum i situationen de befinner sig i. Personalen på IVA är verkligen fantastisk, de har alltid tid att svara på frågor och gör det utan krusiduller. Tråkigt bara att man är så omtöcknad att man inte kommer ihåg vad de säger hälften av tiden. Nu är ju iofs. upplägget så att det alltid är minst en sköterska eller undersköterska hos pappa hela tiden, därav uttrycket intensivvård. Vilket gör att personal alltid är tillgänglig i anslutning till pappa, sedan har den ansvarige sköterskan ett enormt medicinskt ansvar så hen kan i princip svara på de flesta frågor gällande pappas status. Kan de inte svara så ser de till att en läkare kan. 

Som nämnt så är det pågrund av min pappa som jag vistas på IVA och anledningen är för att min pappas kropp är sargad efter alla behandlingar och infektioner han har haft de senaste 6 månaderna. Multipla organ sviktar och IVA är enda platsen där de kan försöka behandla honom. Han är nedsövd och får hjälp att andas med respirator, han får dialys för att hjälpa njurarna och mediciner för att hjälpa hjärtat. Han får även en massa mediciner för att behandla blodförgiftning och lunginflammationer. 

Vi har haft lite olika SSK och USK som team men en del har återkommit vilket uppskattas. I en värld där man känner stor maktlöshet är det viktigt att känna förtroende och igenkänning, jag sover lite lugnare på nätterna därför. Även alla ljud från maskinerna bakom pappas huvud gör vistelsen lite mer bekväm, konstigt nog. De var skrämmande först och sjukt facinerande sen. Jag ville lära mig allt de första dagarna. Nu tittar jag på dem och läser av siffrorna och graferna och blir lugn när jag ser värden som jag vet är "ok". När de inte är "ok" blir man lite stressad men då är det alltid någon där som försöker förklara varför.  

Att ha en närstående som behandlas på IVA och speciellt på det sättet vi upplever det är en enorm påfrestning. Man vet inte från en dag till en annan vad man kommer få möta. VI har haft det tur. Pappa har haft kritisk status men hans värden har varit hyfsat stabila. Trots det så har det inte varit en lätt match att gå. Berg- och dalbanan är enorm och många backar, både nerför och uppför, som vi får åka med i. Jag har flertalet vid hemgång kännt mig illamående pågrund av utmattning och stress. Vilket avhjälps med lite middag och tv-tittande eller annat pyssel hemma som gör att man tänker på annat. 

Ingen vet hur det här kommer sluta och personalen är tydliga med att läget är kritiskt och lindar inte in något, vilket jag inte tror de får heller. Jag uppskattar ärligheten, även om den är tuff att höra, för då har jag möjlighet att förbereda mig på det värsta samtidigt som jag hoppas på det bästa. Att min pappa får vakna upp och bli frisk så att vi kan hitta på hyss igen. 

Kämpa på pappa!!

Sommaren 2014 går in i mina historieböcker som en fantastisk sommar vädermässigt. I Göteborg eller vart jag nu befann mig så regnade det knappt. Iaf inte som jag minns. Regnade det så hade jag nog en ljus dag oavsett och minns inte regnet.

Sommaren 2014 är sommaren då det känns som att jag gjorde allt och inget. Jag minns fragment. Bad på olika platser i Sverige. Kvällar med öl/vin på uteserveringarna. Festival på Ullevi, Kentfest, och festival i Slottsskogen, WOW. Resor till Karlstad, Borås och Stockholm, där jag alltid kom efter stormen! Vilket nästan alltid innebär solskensdagar!

Sommaren 2014 är sommaren då stora tyngder lyftes från mina axlar. Att vara färdig med skolan är enormt skönt, att veta att jag inte behöver plugga lite till inför tenta utan kan få ta en hel söndag med en tvserie på DVD i soffan utan att få dåligt samvete är himmelskt. Att min pappa, som fått en ovanlig sorts blodcancer, har fått vara hyfsat frisk under delar av sommaren och även att vi fått ett troligt datum för sista behandling i denna omgångens kamp mot cancern är också något som har underlättat tyngden.

Sommaren 2014 var förhoppningsvis sista sommaren med möjlighet att vara ledig hela sommaren!

Mot nya tider och ett nytt kapitel i mitt liv!

Spännande