Det första jag kommer ihåg att jag la märke till på IVA, intensivvårdsavdelningen på Södra Älvsborgs Sjukhus, var den rosa hissen. Som jag efter 7 dagar inte sett användas än, och någonstans i bakhuvudet hoppas jag slippa. Kanske går den till en värld jag inte är redo att ta klivet in i än. 

Det andra jag verkligen la märke till var väggen med bilderna på personalen, fotografierna som är ordnade likt en fjäril på den rosa väggen mittemot kaffehörnan. På ett sjukhus är personalen den största tillgången, kanske än mer på IVA. så det är inte så konstigt att de visar upp sig och i anslutning till området där närstående kan få lite andrum i situationen de befinner sig i. Personalen på IVA är verkligen fantastisk, de har alltid tid att svara på frågor och gör det utan krusiduller. Tråkigt bara att man är så omtöcknad att man inte kommer ihåg vad de säger hälften av tiden. Nu är ju iofs. upplägget så att det alltid är minst en sköterska eller undersköterska hos pappa hela tiden, därav uttrycket intensivvård. Vilket gör att personal alltid är tillgänglig i anslutning till pappa, sedan har den ansvarige sköterskan ett enormt medicinskt ansvar så hen kan i princip svara på de flesta frågor gällande pappas status. Kan de inte svara så ser de till att en läkare kan. 

Som nämnt så är det pågrund av min pappa som jag vistas på IVA och anledningen är för att min pappas kropp är sargad efter alla behandlingar och infektioner han har haft de senaste 6 månaderna. Multipla organ sviktar och IVA är enda platsen där de kan försöka behandla honom. Han är nedsövd och får hjälp att andas med respirator, han får dialys för att hjälpa njurarna och mediciner för att hjälpa hjärtat. Han får även en massa mediciner för att behandla blodförgiftning och lunginflammationer. 

Vi har haft lite olika SSK och USK som team men en del har återkommit vilket uppskattas. I en värld där man känner stor maktlöshet är det viktigt att känna förtroende och igenkänning, jag sover lite lugnare på nätterna därför. Även alla ljud från maskinerna bakom pappas huvud gör vistelsen lite mer bekväm, konstigt nog. De var skrämmande först och sjukt facinerande sen. Jag ville lära mig allt de första dagarna. Nu tittar jag på dem och läser av siffrorna och graferna och blir lugn när jag ser värden som jag vet är "ok". När de inte är "ok" blir man lite stressad men då är det alltid någon där som försöker förklara varför.  

Att ha en närstående som behandlas på IVA och speciellt på det sättet vi upplever det är en enorm påfrestning. Man vet inte från en dag till en annan vad man kommer få möta. VI har haft det tur. Pappa har haft kritisk status men hans värden har varit hyfsat stabila. Trots det så har det inte varit en lätt match att gå. Berg- och dalbanan är enorm och många backar, både nerför och uppför, som vi får åka med i. Jag har flertalet vid hemgång kännt mig illamående pågrund av utmattning och stress. Vilket avhjälps med lite middag och tv-tittande eller annat pyssel hemma som gör att man tänker på annat. 

Ingen vet hur det här kommer sluta och personalen är tydliga med att läget är kritiskt och lindar inte in något, vilket jag inte tror de får heller. Jag uppskattar ärligheten, även om den är tuff att höra, för då har jag möjlighet att förbereda mig på det värsta samtidigt som jag hoppas på det bästa. Att min pappa får vakna upp och bli frisk så att vi kan hitta på hyss igen. 

Kämpa på pappa!!