Jag växte upp i ett hus som aldrig var tyst. Ett hus som var fyllt av musik varje sekund någon i familjen var hemma. Jag lovar att CD-spelaren var nästan alltid det första vi sa hej till efter att vi kom innanför dörren. En stark bidragande orsak till detta var vår pappa Lars. Han älskade musik och spelade alltid något. Det var ett brett spektra från Pink Floyd till Kosheen till Rammstein. Han köpte skivor i tid och otid, allt från Madonna, Micke Rickfors och Darude till Atrocity eller Faithless. En  samling vi nu får gå igenom och möjligvis spara på guldkornen. Skivorna jag redan plockat på mig är skivor med banden Die Happy, Nightwish och A.C.T Band som vi såg tillsammans live flertalet gånger. 

För mig är musiken oerhört viktig och det är något jag fått med mig från hela familjen. Pappa som alltid spelade och som alltid letade fram de okända guldkornen, han älskade att gå till de stora musikvaruhusen i Tyskland och ta en random skiva och lyssna igenom den på en sådan där lyssnarstation. Eller att gå på musikfestival och lyssna på alla band. Gillade han det efter några minuter så stod han kvar lite längre och kom ihåg bandnamnet så att han kunde lyssna på dem mer hemmavid. Gillade han det inte gick han vidare till nästa. Det är något jag fått med mig, jag lyssnar gärna på nåt okänt på festival och tar fram någon random skiva i en skivbutik/spotify och lyssnar på det. Från mamma har vi fått den levande sången hemmavid. Hon gick alltid och sjöng på trallvänliga låtar och tröstade oss med sång när vi var ledsna. Vad gäller skivlyssnandet så fick hon alltid stå åt sidan och helt enkelt lära sig att gilla det vi andra lyssnade på. Mina bröder har gett mig den musiken som pappa lärde dem att lyssna på innan jag föddes, som U2 och men även andra band som Kent. Men de har även gett mig den mer radiolyssnande muskihittargenen samt att från tips från olika musiktidningar hitta guldkornen. Vi gillar alla olika saker vilket är väldigt kul för då har jag möjlighet att få lyssna på mycket olika sorts musik. 

I sorgearbetet efter pappas bortgång har jag lyssnat på väldigt mycket melankolisk rockmusik för den har speglat min sinnestämning och energinivå perfekt. Texter har tilltalat mig mest, även om jag vanligtvis brukar fastna för olika saker med olika låtar. Till exempel så har Kent gått varmt i lurarna, Jocke Bergs texter spänner över alla känslospektran har jag insett och han sätter många bra ord på känslor jag har haft. Speciellt i låtarna M och Den andra sidan som enligt min mening handlar om att någon man bryr sig om gått bort. Låtar jag säkert kommer ha jättesvårt för i framtiden då jag i dagsläget förknippar så tunga känslor med dem trots att de är jättebra och fina. Jag kanske till och med kommer att ogilla dem starkt. 

En annan artist som jag lyssnar mycket på nu är Die Happy. De har många melankoliska ballader som passar bra just nu. Die Happy var bandet pappa såg live i Frankfurt några månader innan de släppte sitt första album. När skivan var släppt 2001 kom han hem med den i högsta hugg och sa till mig att du måste lyssna på detta. Det tog två lyssningar och sen var jag fast och hela min musiksmakspalett målades om. Efter ytterligare två skivsläpp så åkte jag till pappa i Frankfurt och vi såg dem live på Centralstation i Darmstadt några dagar innan jul 2003. Jag var så hooked på detta tyska alternativa rockband med den fantastiska sångerskan Marta. Pappa likaså och vi såg dem live 4 gånger till. 2 gånger i Mannheim, en gång i Köln och en gång i Prag. Vi pratade om att se dem live fler gånger när pappa tillfrisknat men så blev det tyvärr inte. Jag måste helt enkelt hitta styrkan att åka till Tyskland utan honom och se dem igen. Vilket kommer att kännas superskumt att göra. Men jag vet att han kommer vara där med mig, jag längst fram och han längs en vägg längre bak i lokalen. Det var så han upplevde konserter, lyssna och titta på distans för att ta in hela spektrat. 

Musikmässigt delar vi massa fantastiska minnen och förhoppningsvis kan jag hedra hans ord så gott jag kan: "Det finns ingen dålig musik för någonstans i världen måste det finnas någon som gillar den. Annars hade den aldrig skapats." 

Saknaden är stor.

Och så en liten livevideo på hur det kan vara på en Die Happy konsert

Att känna sorg är något fint då det innebär att man tycker om någon väldigt mycket. När en person försvinner blir det ett tomrum som inte kan fyllas i alla saker man gjorde tillsammans och allt det man hade förhoppningar på att få uppleva tillsammans i framtiden. 

Igår sa vi ett sista hej då till pappa där han låg i en kista i Uppståndelsens kapell i Borås. Av jord är du kommen och av jord ska du återbli sa prästen under den tunga begravningsgudtjänsten. En fin tanke som sammanfattar livets cykler men för mig känns det bara orättvist. Jag var inte redo att säga hej då och låta en ny cykel börja. Jag har fortsatt svårt att greppa att han är borta och nu är han verkligen borta fysiskt. Tanken är att vi ska känna någon slags trygghet och lättnad i att kunna gå och besöka honom i vilken minneslund som helst. Men för mig är det långt kvar till den acceptansen. De säger att tiden läker alla sår och det känns helt fel. Detta är inget sår, detta är en djup sorg och stor saknad och det kommer inte läkas med tiden. Jag kommer alltid känna sorg för att han var min pappa och vi hade så mycket kvar att uppleva tillsammans. Sorgen kommer vara där vid alla stora högtider och bemärkelsdagar som ska firas, dagar då han hade varit med. Saknaden kommer inte heller den minskas men den kommer med tiden göra mindre ont. Tårarna som rinner i tid och otid nu kommer bli färre. Tiden kommer göra så att jag till slut kan maskera sorgen och saknaden med glädje när jag tänker på honom och allt vi gjort och skulle gjort. Men tomrummet kommer aldrig försvinna, för han var min pappa och det var helt enkelt förtidigt. Vi var inte färdiga. 

"NOW YOU SEE, YOU FEEL ME WHEN I'M BREATHING. BUT YOU, YOU'RE NOT HERE. WHEN LIFE ISN'T EASY
NOW YOU SEE YOU FEEL ME WHEN I'M BREATHING. BUT YOU'RE GONE, CAN'T BE HERE, HERE WITH ME
YOU ARE GONE AND I'M TRYING TO UNDERSTAND!"

Jag har fått många fina och tacksamma kommentarer om det jag skrivit om mina känslor och upplevelser i samband med min pappas sista veckor i livet och hans bortgång.

För egen del är skrivandet enormt viktigt. Att kunna sätta ord på känslor och tankar är verkligen inte det lättaste. Men när jag lyckas är det oerhört skönt och hjälper mig i bearbetningen av sorgen. Jag är oerhört rädd för att glömma bort även trots att jag vet att jag aldrig kommer glömma. Men att skriva ned detaljerade känslor och händelseförlopp hjälper mig att sortera och släppa det. För att frigöra mer utrymme så jag kan minnas pappa från alla stunder vi haft tillsammans, på resor, konserter och i det vanliga hänget. Sen när jag skriver här på bloggen så vet jag iallafall att det sparas så länge jag har kvar bloggen och kan gå tillbaka lätt och minnas. 

Tack för allt pappa! Jag vet att vi ses på den andra sidan!

Ta hand om varandra där ute! Tid är inte oändlig!

Min bror förklarade på ett ganska bra sätt igår hur han såg på situationen vi är i nu, som så många andra har upplevt eller upplever just nu. Den bizarra situationen som uppstår när en kär person rycks bort från en. Man har en sorgevärld där man befinner sig större del av tiden, en värld som är oerhört viktig att vara i. Att få sörja och vara ledsen är extremt viktigt men även extremt tufft, speciellt då man även lever i två andra världar parallelt. Vardagen, där livet går vidare med allt vad det innebär och världen där man ska reda upp i den avlidnas affärer och planera begravning. Dessa tre världar är ganska åtskilda men ibland sipprar de in i varandra och rör om i grytan än mer. Jag blir rätt illamående när det händer och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Då vill jag gärna inte vara själv samtidigt som jag vill bli lämnad ifred. En bizarr situation helt enkelt. 

Jag har tänkt mycket på situationen och hur svårt det är att stå bredvid en som sörjer, att veta hur man ska bete sig och vad man ska göra eller säga. Jag har själv varit i den situationen som kompis och släkting och jag har insett att jag inte alltid har valt rätt stig i skogen i liknande situationer. 

Det är verkligen inte lätt att vara den som sörjer eller den som kanske är sjuk i cancer eller något liknande. Man behöver mycket stöd från nära och kära samtidigt som man ibland bara vill vara ensam. Hur ska man göra då? Jo, ingen blir arg om man visar omtanke. Under tiden på IVA, och tiden nu efteråt har jag uppskattat alla små fina meddelanden och samtal som jag fått av vänner och släktingar. Bara det att upptäcka ett missat samtal har lyst upp mina dagar. Att veta att någon tänkte på mig och ville höra hur jag har det är en oerhört fin tanke. Alla har kanske inte möjlighet att vara fysiskt nära men det lilla har varit skillnaden för mig iallafall. Jag har lärt mig att jag vill gärna ta beslutet att inte svara på samtal eller meddelanden. Så om du tror att jag har fullt upp eller kanske vill ha lite space så hör gärna av dig ändå. Känner jag för det så svarar jag. Och svarar jag inte så testa gärna igen. Att bry sig om någon innebär inte att man tränger sig på när man hör av sig även om det är viktigt att låta den som sörjer ta beslutet att orka svara. Ibland om jag har en supertung dag så kan ett pling i telefonen enbart lysa upp. 

Så mitt tips till dig som går bredvid är att hur tufft det än är, stanna kvar, erbjud hjälp och visa att du finns där. 

Som den som står bredvid så frågar man ofta "är det något jag kan göra?" men det är ibland väldigt svårt att veta vad när man är mitt uppe i det. Fråga istället "vad kan jag göra?". Lite mer konkret.Jag har uppskattat att många av mina vänner har bjudit på middag och erbjudit sovplatser. Något så enkelt som att erbjuda mat har varit guldvärt för mig. Att ha något att se framemot samt att få lite sällskap och att få stilla ett basalt behov kan göra så väldigt mycket. 

Med detta vill jag tacka från djupet av mitt hjärta till alla mina vänner, min familj och släktingar för att ni finns där och för att ni bara är så fina.