Jag växte upp i ett hus som aldrig var tyst. Ett hus som var fyllt av musik varje sekund någon i familjen var hemma. Jag lovar att CD-spelaren var nästan alltid det första vi sa hej till efter att vi kom innanför dörren. En stark bidragande orsak till detta var vår pappa Lars. Han älskade musik och spelade alltid något. Det var ett brett spektra från Pink Floyd till Kosheen till Rammstein. Han köpte skivor i tid och otid, allt från Madonna, Micke Rickfors och Darude till Atrocity eller Faithless. En  samling vi nu får gå igenom och möjligvis spara på guldkornen. Skivorna jag redan plockat på mig är skivor med banden Die Happy, Nightwish och A.C.T Band som vi såg tillsammans live flertalet gånger. 

För mig är musiken oerhört viktig och det är något jag fått med mig från hela familjen. Pappa som alltid spelade och som alltid letade fram de okända guldkornen, han älskade att gå till de stora musikvaruhusen i Tyskland och ta en random skiva och lyssna igenom den på en sådan där lyssnarstation. Eller att gå på musikfestival och lyssna på alla band. Gillade han det efter några minuter så stod han kvar lite längre och kom ihåg bandnamnet så att han kunde lyssna på dem mer hemmavid. Gillade han det inte gick han vidare till nästa. Det är något jag fått med mig, jag lyssnar gärna på nåt okänt på festival och tar fram någon random skiva i en skivbutik/spotify och lyssnar på det. Från mamma har vi fått den levande sången hemmavid. Hon gick alltid och sjöng på trallvänliga låtar och tröstade oss med sång när vi var ledsna. Vad gäller skivlyssnandet så fick hon alltid stå åt sidan och helt enkelt lära sig att gilla det vi andra lyssnade på. Mina bröder har gett mig den musiken som pappa lärde dem att lyssna på innan jag föddes, som U2 och men även andra band som Kent. Men de har även gett mig den mer radiolyssnande muskihittargenen samt att från tips från olika musiktidningar hitta guldkornen. Vi gillar alla olika saker vilket är väldigt kul för då har jag möjlighet att få lyssna på mycket olika sorts musik. 

I sorgearbetet efter pappas bortgång har jag lyssnat på väldigt mycket melankolisk rockmusik för den har speglat min sinnestämning och energinivå perfekt. Texter har tilltalat mig mest, även om jag vanligtvis brukar fastna för olika saker med olika låtar. Till exempel så har Kent gått varmt i lurarna, Jocke Bergs texter spänner över alla känslospektran har jag insett och han sätter många bra ord på känslor jag har haft. Speciellt i låtarna M och Den andra sidan som enligt min mening handlar om att någon man bryr sig om gått bort. Låtar jag säkert kommer ha jättesvårt för i framtiden då jag i dagsläget förknippar så tunga känslor med dem trots att de är jättebra och fina. Jag kanske till och med kommer att ogilla dem starkt. 

En annan artist som jag lyssnar mycket på nu är Die Happy. De har många melankoliska ballader som passar bra just nu. Die Happy var bandet pappa såg live i Frankfurt några månader innan de släppte sitt första album. När skivan var släppt 2001 kom han hem med den i högsta hugg och sa till mig att du måste lyssna på detta. Det tog två lyssningar och sen var jag fast och hela min musiksmakspalett målades om. Efter ytterligare två skivsläpp så åkte jag till pappa i Frankfurt och vi såg dem live på Centralstation i Darmstadt några dagar innan jul 2003. Jag var så hooked på detta tyska alternativa rockband med den fantastiska sångerskan Marta. Pappa likaså och vi såg dem live 4 gånger till. 2 gånger i Mannheim, en gång i Köln och en gång i Prag. Vi pratade om att se dem live fler gånger när pappa tillfrisknat men så blev det tyvärr inte. Jag måste helt enkelt hitta styrkan att åka till Tyskland utan honom och se dem igen. Vilket kommer att kännas superskumt att göra. Men jag vet att han kommer vara där med mig, jag längst fram och han längs en vägg längre bak i lokalen. Det var så han upplevde konserter, lyssna och titta på distans för att ta in hela spektrat. 

Musikmässigt delar vi massa fantastiska minnen och förhoppningsvis kan jag hedra hans ord så gott jag kan: "Det finns ingen dålig musik för någonstans i världen måste det finnas någon som gillar den. Annars hade den aldrig skapats." 

Saknaden är stor.

Och så en liten livevideo på hur det kan vara på en Die Happy konsert