Att känna sorg är något fint då det innebär att man tycker om någon väldigt mycket. När en person försvinner blir det ett tomrum som inte kan fyllas i alla saker man gjorde tillsammans och allt det man hade förhoppningar på att få uppleva tillsammans i framtiden. 

Igår sa vi ett sista hej då till pappa där han låg i en kista i Uppståndelsens kapell i Borås. Av jord är du kommen och av jord ska du återbli sa prästen under den tunga begravningsgudtjänsten. En fin tanke som sammanfattar livets cykler men för mig känns det bara orättvist. Jag var inte redo att säga hej då och låta en ny cykel börja. Jag har fortsatt svårt att greppa att han är borta och nu är han verkligen borta fysiskt. Tanken är att vi ska känna någon slags trygghet och lättnad i att kunna gå och besöka honom i vilken minneslund som helst. Men för mig är det långt kvar till den acceptansen. De säger att tiden läker alla sår och det känns helt fel. Detta är inget sår, detta är en djup sorg och stor saknad och det kommer inte läkas med tiden. Jag kommer alltid känna sorg för att han var min pappa och vi hade så mycket kvar att uppleva tillsammans. Sorgen kommer vara där vid alla stora högtider och bemärkelsdagar som ska firas, dagar då han hade varit med. Saknaden kommer inte heller den minskas men den kommer med tiden göra mindre ont. Tårarna som rinner i tid och otid nu kommer bli färre. Tiden kommer göra så att jag till slut kan maskera sorgen och saknaden med glädje när jag tänker på honom och allt vi gjort och skulle gjort. Men tomrummet kommer aldrig försvinna, för han var min pappa och det var helt enkelt förtidigt. Vi var inte färdiga. 

"NOW YOU SEE, YOU FEEL ME WHEN I'M BREATHING. BUT YOU, YOU'RE NOT HERE. WHEN LIFE ISN'T EASY
NOW YOU SEE YOU FEEL ME WHEN I'M BREATHING. BUT YOU'RE GONE, CAN'T BE HERE, HERE WITH ME
YOU ARE GONE AND I'M TRYING TO UNDERSTAND!"

Jag har fått många fina och tacksamma kommentarer om det jag skrivit om mina känslor och upplevelser i samband med min pappas sista veckor i livet och hans bortgång.

För egen del är skrivandet enormt viktigt. Att kunna sätta ord på känslor och tankar är verkligen inte det lättaste. Men när jag lyckas är det oerhört skönt och hjälper mig i bearbetningen av sorgen. Jag är oerhört rädd för att glömma bort även trots att jag vet att jag aldrig kommer glömma. Men att skriva ned detaljerade känslor och händelseförlopp hjälper mig att sortera och släppa det. För att frigöra mer utrymme så jag kan minnas pappa från alla stunder vi haft tillsammans, på resor, konserter och i det vanliga hänget. Sen när jag skriver här på bloggen så vet jag iallafall att det sparas så länge jag har kvar bloggen och kan gå tillbaka lätt och minnas.