Att känna sorg är något fint då det innebär att man tycker om någon väldigt mycket. När en person försvinner blir det ett tomrum som inte kan fyllas i alla saker man gjorde tillsammans och allt det man hade förhoppningar på att få uppleva tillsammans i framtiden. 

Igår sa vi ett sista hej då till pappa där han låg i en kista i Uppståndelsens kapell i Borås. Av jord är du kommen och av jord ska du återbli sa prästen under den tunga begravningsgudtjänsten. En fin tanke som sammanfattar livets cykler men för mig känns det bara orättvist. Jag var inte redo att säga hej då och låta en ny cykel börja. Jag har fortsatt svårt att greppa att han är borta och nu är han verkligen borta fysiskt. Tanken är att vi ska känna någon slags trygghet och lättnad i att kunna gå och besöka honom i vilken minneslund som helst. Men för mig är det långt kvar till den acceptansen. De säger att tiden läker alla sår och det känns helt fel. Detta är inget sår, detta är en djup sorg och stor saknad och det kommer inte läkas med tiden. Jag kommer alltid känna sorg för att han var min pappa och vi hade så mycket kvar att uppleva tillsammans. Sorgen kommer vara där vid alla stora högtider och bemärkelsdagar som ska firas, dagar då han hade varit med. Saknaden kommer inte heller den minskas men den kommer med tiden göra mindre ont. Tårarna som rinner i tid och otid nu kommer bli färre. Tiden kommer göra så att jag till slut kan maskera sorgen och saknaden med glädje när jag tänker på honom och allt vi gjort och skulle gjort. Men tomrummet kommer aldrig försvinna, för han var min pappa och det var helt enkelt förtidigt. Vi var inte färdiga. 

"NOW YOU SEE, YOU FEEL ME WHEN I'M BREATHING. BUT YOU, YOU'RE NOT HERE. WHEN LIFE ISN'T EASY
NOW YOU SEE YOU FEEL ME WHEN I'M BREATHING. BUT YOU'RE GONE, CAN'T BE HERE, HERE WITH ME
YOU ARE GONE AND I'M TRYING TO UNDERSTAND!"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

barnfota barn i tiden med sand mellan tårna trodde aldrig sommaren skulle komma kanske blir det bara idag maneterna flyter runt vid strandkanten   varma sydöstliga vindar i en tid då inget är vårt vi greppar varje sekund efter att ä...

Blå himmel, dina ord ekar i mitt huvud Gör sånt du tycker är kul 5 långa år Längesen allt var normalt Vem är jag nu Stora kval   I flera år Levde vi, sida vid sida Far och dotter Stumma ord, riktiga händelser Gemensamma intresse...

Det var ett tag sen jag skrev och anledningen är för att jag haft svårt att förhålla mig till det som hänt och min del i det. Nu känns det som att jag behöver skriva av mig en del av som hänt. Så här kommer en del av min historia och min brors ur mit...

Några timmar kvar nu, 2016 på väg in i historieböckerna. Jag ska ärligt talat medge att jag är enormt kluven till året som har gått, mycket har hänt både bra och mindre bra saker. Risken finns att denna årskrönikan blir mörk och djupare än tidigare å...

Dags för sista gången med Sista sången. Jag sitter på ett blå tåg mot huvudstaden och tänker tillbaka på 20 år med ett av Sveriges bästa band. Det blir inget rimmande denna gången eller lek med låttitlar. Istället blir det ett avskalat farväl a...