En vecka har gått sedan min pappa äntligen fick somna in efter en tids sjukdom, 11.5 dygn efter att han blev flyttad till intensivvårdsavdelningen och nedsövd.

Tankarna som går, känslorna som jag känner handlar mest om tomhet och om hur ofattbart och ogreppbart hela situationen är. Ena stunden är han där, vi pratar om resor och konserter vi ska göra när han blivit tillräckligt stark efter att ha avslutat den sista cellgiftsbehandlingen. För att i nästa så anlände vi till IVA och han har hunnit bli nedsövd och kopplad till respirator och han ligger där men ändå inte på något vis. Svårt att förklara men det jag menar är att min pappa, Superhjälten, skulle aldrig bli sjuk och kopplad till respirator. Den bilden man har av en förälder är att hen kan flytta berg om den var tvungen. Första veckan på IVA hade vi ändå förhoppningar om förbättring även om vi visste att balansgången var tajt och marginalerna var obefintliga. Trots det så funderade jag mycket på huruvida han var kvar därinne, eller ifall han redan var borta och att det var maskinerna som höll honom vid liv. Den lilla flickan i mig höll ett krampaktigt tag om bilden av min starka pappa och allt vi gjort tillsammans och allt vi har kvar att uppleva och hon kämpade mot försvarsmuren som byggdes upp som skydd mot det värsta, att han kunde dö, det som läkare och sköterskor var noggranna med att prata om. Och jag tror att den lilla flickan in i det sista var den som hela tiden ledde matchen med en poäng.

Tur var väl det, för vi fick se vilken kämpe våran pappa var. Trots att kroppen gett upp och läkarna stängde av alla maskiner levde han 80 timmar längre än vad läkarna trodde. Han var inte redo att ge upp. Även om jag någonstans inom mig tänkte att ifall han kastat in handduken tidigare så hade han sluppit smärtan han hade de sista dagarna, törsten och även den möjliga vetskapen att det här är slutet. Min pappa bevisade återigen det jag redan visste, att han var den bästa superhjälten någonsin.

Det är det jag får bära med mig utav honom och föra det arvet vidare. Även allt det andra, musiken, tekniken och resandet får bli något som jag får fortsätta att göra och lära.

Alltid bära med mig honom när jag gör det. Ni som känner mig och vet att jag älskar Tyskland, min pappa älskade det mer än mig. Musiken likaså och det är från honom jag har fått mitt tekniknörderi, även jag äger märklintåg. Det ni.

"If I knew the answer, making me understand. Counting the hours counting the happy days. There is so much more I want to say. Can anyone save me. I don´t want to fade away."

Jag kommer sakna dig, Pappa. Men du har det bättre där du är nu. Ta hand om dig så ses vi snart igen.

Älskar dig