Jag har berättat mycket om känslorna jag haft i samband med pappas bortgång. Jag har inte berättat så mycket detaljer kring hans sista dagar med oss på jorden. Detaljer som kommer vara inristat i mitt hjärta för alltid. 

Det finns en låt av Kent som fångar känslorna och tankarna jag hade den sista tiden med pappa på IVA och avdelningen för infektion när vi satt vid hans sida in till slutet.

Låten M:

Du faller handlöst framför mig

På din väg mot okända land

och när din sjukdom tagit dig

Ska jag ge någon gata ditt namn

Tar fram vår kamera

Tar ännu en bild

Där du bara ler och ligger still

Det verkar så enkelt vännen

Ändå är det så obegripligt svårt

ja, det verkar så enkelt vännen.

Men ingenting i denna världen var väl någonsin lätt att förstå

Jag tog en roll när du blev sjuk

En roll som krävde hårdare hud

Min kraftreserv den tar snart slut

Som min tro på en ingripande gud

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små

Och du rör min kind så jag förstår

att det bara är timmar tills du går

Fem steg bakåt, två steg fram

På lite håll liknar det dans

Och i drömmen håller du min hand

Det verkar så enkelt vännen

Ändå är det så obegripligt svårt

I en värld byggd av män för männen

Där ingenting har något värde

Utom minnet av allt som var vårt

//vi ses på den andra sidan pappa. Saknar dig massor

Jag vet vad tiden är värd. Och tiden rinner iväg. En gång var jag miljonär när vi hade all tid i världen.

Nu är det dags igen att skriva av sig. Den senaste veckan har känslorna varit många, röriga och uppstudsiga. 

I måndags fyllde jag år, 31 bast. Jag hade en bra dag med fina vänner på quiz. Tack för att ni finns alla ni fina vänner och min familj!

Att fylla 31 år var inte en av mina roligaste födelsedagar känslomässigt. Dagen innan på väg till jobbet slog det mig hårt, den tyngsta dippen jag haft efter pappas bortgång. Han skulle inte ringa när jag fyllde år. Det gick inte att undvika, tårarna rann på bussen, på spårvagnen och sen av och till på jobbet. Jag funderade ett tag på att inte fira överhuvudtaget, bara stänga in mig. Men tanken på mina vänner och min familj fick mig att känna trygghet och glädje i den djupaste sorgestunden.

Denna sorg, känslan när jag gör allt för första gången utan min pappa med på ett hörn är tuff. Även om vi inte sågs varje dag, även om vi kanske inte pratade varje vecka så var han alltid där. Bollplanket, geniet och en stöttepelare i vått och torrt. Ibland nu när jag ställs inför ett problem som han hade hjälpt mig med så känner jag mig totalt hjälplös. Vilket är ganska olikt mig då jag brukar vara ganska driven och få saker gjort. 

Han var min superhjälte. Men det är väl som med de stora konstnärerna, det är inte förrän de går bort som de får det erkännandet de förtjänar. 

Jag försöker tänka mycket på det nu, att uppskatta alla och allt runtikring i varje ögonblick. Men det är svårt. Att vara i nuet är supersvårt för mig just nu. Det är så mycket som ska fixas med, söka jobb, fixa med allt praktiska med pappas saker, äta, sova, träna & socialisera. Jag gör mitt bästa men har insett att jag har svårt med att vara i nuet just nu. Hoppas helt enkelt att ni har förståelse för detta men även att ni känner att ni kan säga till mig också ifall jag blir för introvert. 

Jag funderade länge på om jag skulle skriva en krönika i år. Vanligtvis brukar jag lätt få feeling och fingrarna flyger över tangenterna. Men inte i den här gången.

Sorgen efter pappa, min superhjälte, sitter fortfarande djupt och rotar runt bland alla känslor och gräver ett djupt hål. 

Bara därför är det viktigt att försöka lyfta fram det som hänt under året som ändå varit bra och fint men även lite av de tunga sakerna som kantat året. Så jag gör ett försök. 

2014 började vid midnatt i goda vänners lag ute på Hönö. Bo, Martina och Olivia bjöd in mig till Bos pappas hus och vi drack farligt god smultron mousserande. Lättdrucket och en del alkohol i.  

När festligheterna och spelkvällen var över fortsatte 2014 i skolan. Sista höstterminen skulle avslutas, höstterminen 2013 som var allt annat än lätt och speciellt inte sista kursen, Applied Econometrics. Ingen sluttenta utan bara massa stora inlämningsuppgifter. Från 3 januari-21 januari så var i princip hela klassen i skolan mellan 70-80 timmar i veckan och vi gjorde en av datasalarna till vår egna. Jag och Ulf lyckades till och med bli inlåsta i datasalen av en vakt som inte kollade ordentligt en av dagarna. Helt klart en crazy period. Men vi klarade oss igenom den dock behövde vi semester, tid som vi inte hade, innan vi satte igång med masteruppsatsen.

Det blev ingen semester och våren blev inte lättare av pappas sjukdomsbesvär. För egen del handlade våren om att skriva uppsats, sova, äta och hålla oron för pappa på armslängdsavstånd. Orkade inte med något annat, ingen träning. Orkade inte söka jobb, varken sommarjobb eller jobb till hösten. Tungt helt enkelt och det var flera gånger under uppsatsskrivandet som vi funderade på att inte skriva färdigt den. För egen del beslutade jag att jag inte kunde skjuta på mer saker. Jag orkade inte med vetskapen att även uppsatsen kanske inte hade ett slut. Så efter att vi beslutat att ändra frågeställningen med mindre än en månad kvar på uppsatsen så innebar det att vi skulle få skriva om nästan allt och att maj månad skulle tillbringas i skolan. Med Mistys hjälp, Ulfs fina fru, så lyckades vi efter stor ansträngning skicka in en färdig uppsats i tid. Utan att veta ifall vi klarade det eller inte åkte vi in till Handels dagen efter för att lämna in papperskopian, hade vi inte klarat godkänt så hade vi inte fått lämna in. När vi såg vårat godkända betyg så kollapsade vi i glädjerus. En sådan skön urladdning. Den dagen var en av de bästa dagarna under hela året. 

Allt släppte och vi hade bara balen på kvällen i sikte. Det blev en perfekt inramning uppe på Skansen Kronan och alla mina bekymmer var som bortblåsta den dagen och den kvällen. 

Min fina klass!

Ca en vecka efter balen hade vi avslutningsceremonin och mamma tog tåget över dagen för att vara med. Det blev också en mysig dag, med middag på Hello Monkey med mamma, bror Linus och några fina vänner efter ceremonin. Efter middagen blev det en drink på champange baren med lite andra kompisar innan vi drog till berg 221 för festen vi aldrig kommer glömma, en helt fantastisk festnatt som avslutades framåt morgonkvisten.   

Som ni kanske fattar så har studierna, trots att det bara var halva året, färgat mitt år väldigt mycket. Jag har haft jättekul under de fem åren jag har läst. Träffat massa fina människor och stött på många roliga och jobbiga utmaningar. Jag har fått erfarenheter och vänner för livet från min tid på Handelshögskolan i Göteborg. 

En annan stor milstolpe under året var min 30års dag. Inte bara en siffra som ändras i åldern utan två. Tänka sig. Efter den tuffa hösttermin så kände jag att jag ville lyxa till min 30års dag lite. Så jag sålde in idén hos lite kompisar att vi skulle spendera födelsedagshelgen i London. Martina, Bo, Cecilia och Therese flög med från olika delar av Sverige. I London slöt Andy, Johanna, Rebecca och Sophie upp och vi hade en riktigt fin helg med mycket drinkar, god mat och fint väder. Där var där jag kom på idén att jag skulle njuta av så många olika länder som möjligt under vistelsen. Vilket innebar att dricka drinkar och äta mat från olika länder hela helgen. Jag tycker att vi lyckades ganska bra med det och det blev en schysst blandning av roliga och goda restaurang besök. 

Hela gänget på födelsedagsmiddagen som åtnjöts på en turkisk restaurang. Tack för att ni gjorde min födelsedag så fin och resan är den absoluta höjdpunkten på året. 

En annan fin dag under våren var mammas 60årsfest där jag fick träffa hela släkten. Moster Gunbritt berättade om morfar Erik, en person jag inte hade jättemycket kunskap om. Intressant. Vi firade mamma med att bjuda henne på en resa till London eftersom hon aldrig varit där innan och vi fick se mycket kul och drack mycket god öl! Riktigt lyxigt att besöka London två gånger under så kort tid. 

Utanför puben vi käkade lunch en utav dagarna!

Återigen blev det en fantastiskt fin sommar i Göteborg och Sverige. Tror inte det regnade i Gbg på två månader vilket är mycket ovanligt. Jag hade satt upp som mål att bada mer ute än vad jag gjorde året innan. Resultatet: 13 dopp, två mer än året innan om jag minns rätt. Sommaren spenderades även i Karlstad, Borås och Stockholm. I Stockholm hälsade jag på Kristina i ett par dagar och vi gick på allsång på Skansen med Malin och Henric och åt jättegod vegetarisk buffe på Söder. 

I Borås fick jag och mina bröder en fin vecka med pappa, då Anneli åkte bort på lite solsemester. Vi skulle hålla pappa sällskap och göra sådant han helst skulle undvika pågrund av infektionsrisken i samband cellgiftsbehandligarna. Vi snickrade på verandan och fixade lite annat smått och gott i huset som behövdes pysslas om. Med vetskapen om hur resultatet blev så är veckan i Borås det bästa med sommaren. Pappa var hyfsat pigg och vi hade väldigt trevligt ihop och det annars så regniga Borås visade sig från den allra soligaste sidan.    

Hösten har mest handlat om sorgearbete och att försöka pyssla ihop livet vilket inte varit det allra lättaste. Det mesta finns skrivet i tidigare blogginlägg om ni är intresserade av att läsa mer om det. 

Trots allt så slutade 2014 bra med mycket trevligt jul och nyårsfirande med fina familjen och vänner. 

Nu håller vi tummarna för ett 2015 där jag får ett nytt jobb och att alla i hela världen får ett så bra liv som möjligt.

Ta hand om er och ta tillvara på tiden ni har, helt plötsligt så kan det vara slut.

Som tur är så går man inte igenom dödsfall bland sina närmaste alltför ofta. det är verkligen inte en lätt situation på många plan, speciellt det mentala.

Jag tror jag har berättat om det tidigare att man den första tiden lever i tre olika världar. en situation som blir ganska tuff när dessa tre världar inte riktigt går smidigt ihop, främst med vardagen som man lever i mest. 

Min form, sinnestämning, beslut, reaktioner, agerande och tålamod de senaste månaderna kan jag sammanfatta med energilöst. Sjukt kort stubin har jag haft. Inte alls likt mig. Men samtidigt inte konstigt när man bearbetar en stor sorg samt måste fixa med så mycket praktiskt i samband med dödsfallet, begravning och bouppteckning.

Hur gör man då för att inte känna så här, för att få mer energi. Jag vet faktiskt inte. Jag har bara försökt överleva så gott jag kan, socialisera och vila. 

Ibland har jag kommit på mig med att jag har socialiserat för mycket. Kroppen och skallen har sagt ifrån. Men det är inte lätt. Jag kommer även på mig med att jag i efterhand verkligen tänkt att jag har tagit fel beslut. En tanke som inte ens fanns på kartan innan beslutet togs. För att överleva och ha huvudet ovanför vattenytan så har jag bara kört på, gasen i botten med ögonbindlar ibland. Det tog några veckor innan jag lyckades reglera mina veckor för att få vilan jag behövde. För att nu äntligen känna att jag återhämtar mig och börjar få lite mer energi. Jag kan skratta och le lite mera hjärtligt och spontant. Det är en ganska skön känsla jämfört med den avtrubbade känslan jag har haft innan. 

Saker börjar bli lite mer normalt nu, mer likt hur jag kände innan allt. Jag har trappat upp träningsdosen långsamt för att inte tvinga på en för hög dos för snabbt. Träning ska vara kul, skönt och tufft. I början kändes det inte alls viktigt mentalt. Jag orkade inte fokusera på träningen, det fick ta den tid jag behövde för att kunna prioritera det igen och efter ca 1 månad var jag på gymmet igen och jag var supernöjd med att komma iväg 1 gång/vecka till en början. Nu efter ytterligare 6 veckor så har jag trappat upp så att planen är 3 pass/veckan. Och jag känner lust för fler pass. Fantastisk skön känsla. 

En annan sak jag lagt märke till, som troligen delvis har att göra med det faktum att jag inte pluggar längre. I år tycker jag det känns roligare och skönt att adventsfixa, och inreda lägenheten lite roligare. Troligen för att när jag nu är hemma så känner jag ingen pluggpress längre samt att jag har mer tid hemma. Supernice. Får se ifall jag kan få ta del lite av pappas pynt och få upp det också, snart.

Som sagt, nu har jag en bättre period och de blir längre för varje gång. Det kommer garanterat bli en sämre period igen speciellt iochmed julen som är på g runt hörnet. Men jag har insett att jag kan hantera de dåliga också även om de ibland blir helt galet fel och jag kommer ut på andra sidan förhoppningsvis något visare än tidigare. 

Jag vill återigen passa på att tacka alla mina närmaste vänner och familj. Uan er oh ert stöd så hade denna perioden varit mycket svårare. Jag är oerhört tacksam för allt.

Jag vill även skicka en tanka ut i cyberrymden, och det är att ta tillvara på livet du har. Se dig omkring och se allt de positiva och ta tillvara på de som vill vara i ditt liv. 

"Älskling, jag har hittat in från mörkret
det finns hopp om en förändring
men det tar den tid det tar
En ny start, jag tänker nya tankar
men allt det där du föll för
finns fortfarande kvar
Allting har förändrats
men jag känner likadant"

Nu känner jag för att ringa dig. Men kommer på att det inte går. En känsla jag haft några gånger och som jag antar att jag kommer stöta på fler gånger.

Så mycket men ändock så lite har hänt sedan du lämnade oss. Idag är det 2 månader sedan. En evighet.

De hade en minnesstund på ditt jobb för dig och 50 personer kom för att hedra ditt minne. Men det vet du väl redan för du var säkert där i bakgrunden och kollade in läget. Några av dina arbetskamrater var med på begravningen och jag förstod på historierna de berättade att du var mycket uppskattad i alla väder. 

Begravningen blev jättefin och vi gjorde vårt bästa för att hedra ditt minne. Mycket musik och lite teknik i och med att vi gjorde ett bildspel. Jag tyckte låtvalen blev bra och hon som sjöng gjorde det riktigt bra. Hoppas verkligen du var där med oss och att du kan känna glädje i vår sorg. För den betyder att vi saknar dig jättemycket och att vi älskar dig jättemycket. Lite konstigt att vända på det så men det kanske kan ge dig lite ro där du är. För jag antar att du saknar alla oss lika mycket som vi saknar dig.

 
Vi valde att sprida din aska i minneslunden på Rud, samma som farmor och farfar, det kändes bäst så. Som att du kommit hem. Jag undrar om du har någon känsla för var delar av ditt fysiska jag är och ifall du har någonstans du kallar hem där du är nu? Eller är du hemma bland oss? Om det är så så får du helt enkelt vänja dig vid stöket jag har hemma. Men knacka gärna innan du stiger på. 

Oj vad jag tjatar men kanske inte så konstigt, vi har mycket att ta igen, även fast jag har haft den här konversationen med dig flera gånger redan. 

Jag har inte lyckats hitta något jobb än, inte orkat söka så många jobb sedan du dog. Det har varit svårt mentalt och jag orkar inte så mkt just nu. Men det blir bättre. Vi är i färd att plocka ihop alla dina saker. Skum känsla det där. Vi har slängt massa, förlåt. Men vi kan inte spara på allt. Vi väljer de som känns viktigast. Bilder, tåg, CD- och LP-skivor bland annat. Sen är det så svårt att dubbelkolla ifall allt fungerar för eventuell bortskänkning. Du sparade verkligen på allt. Ett fint minne att bära med sig, jag ler vid tanken på det. 

Jag hann inte till kyrkogården på allhelgona. Såg du ljusen uppifrån? Var det så häftigt som det verkade?  En sak vill jag att du ska veta, det är att varje gång jag tänder ett ljus gör jag det för dig. Varje gång jag lyssnar på Die Happy tänker jag på dig. Varje gång jag använder ett program i office-paketet på datorn tänker jag på dig. Lite av det där kommer kanske försvinna med tiden när huvudet har vant sig mer vid att du inte är här på samma sätt längre. Men var inte rädd för att vi kommer glömma dig. Det lär inte hända. 

Ta hand om dig! Vart du nu är!

Jag växte upp i ett hus som aldrig var tyst. Ett hus som var fyllt av musik varje sekund någon i familjen var hemma. Jag lovar att CD-spelaren var nästan alltid det första vi sa hej till efter att vi kom innanför dörren. En stark bidragande orsak till detta var vår pappa Lars. Han älskade musik och spelade alltid något. Det var ett brett spektra från Pink Floyd till Kosheen till Rammstein. Han köpte skivor i tid och otid, allt från Madonna, Micke Rickfors och Darude till Atrocity eller Faithless. En  samling vi nu får gå igenom och möjligvis spara på guldkornen. Skivorna jag redan plockat på mig är skivor med banden Die Happy, Nightwish och A.C.T Band som vi såg tillsammans live flertalet gånger. 

För mig är musiken oerhört viktig och det är något jag fått med mig från hela familjen. Pappa som alltid spelade och som alltid letade fram de okända guldkornen, han älskade att gå till de stora musikvaruhusen i Tyskland och ta en random skiva och lyssna igenom den på en sådan där lyssnarstation. Eller att gå på musikfestival och lyssna på alla band. Gillade han det efter några minuter så stod han kvar lite längre och kom ihåg bandnamnet så att han kunde lyssna på dem mer hemmavid. Gillade han det inte gick han vidare till nästa. Det är något jag fått med mig, jag lyssnar gärna på nåt okänt på festival och tar fram någon random skiva i en skivbutik/spotify och lyssnar på det. Från mamma har vi fått den levande sången hemmavid. Hon gick alltid och sjöng på trallvänliga låtar och tröstade oss med sång när vi var ledsna. Vad gäller skivlyssnandet så fick hon alltid stå åt sidan och helt enkelt lära sig att gilla det vi andra lyssnade på. Mina bröder har gett mig den musiken som pappa lärde dem att lyssna på innan jag föddes, som U2 och men även andra band som Kent. Men de har även gett mig den mer radiolyssnande muskihittargenen samt att från tips från olika musiktidningar hitta guldkornen. Vi gillar alla olika saker vilket är väldigt kul för då har jag möjlighet att få lyssna på mycket olika sorts musik. 

I sorgearbetet efter pappas bortgång har jag lyssnat på väldigt mycket melankolisk rockmusik för den har speglat min sinnestämning och energinivå perfekt. Texter har tilltalat mig mest, även om jag vanligtvis brukar fastna för olika saker med olika låtar. Till exempel så har Kent gått varmt i lurarna, Jocke Bergs texter spänner över alla känslospektran har jag insett och han sätter många bra ord på känslor jag har haft. Speciellt i låtarna M och Den andra sidan som enligt min mening handlar om att någon man bryr sig om gått bort. Låtar jag säkert kommer ha jättesvårt för i framtiden då jag i dagsläget förknippar så tunga känslor med dem trots att de är jättebra och fina. Jag kanske till och med kommer att ogilla dem starkt. 

En annan artist som jag lyssnar mycket på nu är Die Happy. De har många melankoliska ballader som passar bra just nu. Die Happy var bandet pappa såg live i Frankfurt några månader innan de släppte sitt första album. När skivan var släppt 2001 kom han hem med den i högsta hugg och sa till mig att du måste lyssna på detta. Det tog två lyssningar och sen var jag fast och hela min musiksmakspalett målades om. Efter ytterligare två skivsläpp så åkte jag till pappa i Frankfurt och vi såg dem live på Centralstation i Darmstadt några dagar innan jul 2003. Jag var så hooked på detta tyska alternativa rockband med den fantastiska sångerskan Marta. Pappa likaså och vi såg dem live 4 gånger till. 2 gånger i Mannheim, en gång i Köln och en gång i Prag. Vi pratade om att se dem live fler gånger när pappa tillfrisknat men så blev det tyvärr inte. Jag måste helt enkelt hitta styrkan att åka till Tyskland utan honom och se dem igen. Vilket kommer att kännas superskumt att göra. Men jag vet att han kommer vara där med mig, jag längst fram och han längs en vägg längre bak i lokalen. Det var så han upplevde konserter, lyssna och titta på distans för att ta in hela spektrat. 

Musikmässigt delar vi massa fantastiska minnen och förhoppningsvis kan jag hedra hans ord så gott jag kan: "Det finns ingen dålig musik för någonstans i världen måste det finnas någon som gillar den. Annars hade den aldrig skapats." 

Saknaden är stor.

Och så en liten livevideo på hur det kan vara på en Die Happy konsert

Att känna sorg är något fint då det innebär att man tycker om någon väldigt mycket. När en person försvinner blir det ett tomrum som inte kan fyllas i alla saker man gjorde tillsammans och allt det man hade förhoppningar på att få uppleva tillsammans i framtiden. 

Igår sa vi ett sista hej då till pappa där han låg i en kista i Uppståndelsens kapell i Borås. Av jord är du kommen och av jord ska du återbli sa prästen under den tunga begravningsgudtjänsten. En fin tanke som sammanfattar livets cykler men för mig känns det bara orättvist. Jag var inte redo att säga hej då och låta en ny cykel börja. Jag har fortsatt svårt att greppa att han är borta och nu är han verkligen borta fysiskt. Tanken är att vi ska känna någon slags trygghet och lättnad i att kunna gå och besöka honom i vilken minneslund som helst. Men för mig är det långt kvar till den acceptansen. De säger att tiden läker alla sår och det känns helt fel. Detta är inget sår, detta är en djup sorg och stor saknad och det kommer inte läkas med tiden. Jag kommer alltid känna sorg för att han var min pappa och vi hade så mycket kvar att uppleva tillsammans. Sorgen kommer vara där vid alla stora högtider och bemärkelsdagar som ska firas, dagar då han hade varit med. Saknaden kommer inte heller den minskas men den kommer med tiden göra mindre ont. Tårarna som rinner i tid och otid nu kommer bli färre. Tiden kommer göra så att jag till slut kan maskera sorgen och saknaden med glädje när jag tänker på honom och allt vi gjort och skulle gjort. Men tomrummet kommer aldrig försvinna, för han var min pappa och det var helt enkelt förtidigt. Vi var inte färdiga. 

"NOW YOU SEE, YOU FEEL ME WHEN I'M BREATHING. BUT YOU, YOU'RE NOT HERE. WHEN LIFE ISN'T EASY
NOW YOU SEE YOU FEEL ME WHEN I'M BREATHING. BUT YOU'RE GONE, CAN'T BE HERE, HERE WITH ME
YOU ARE GONE AND I'M TRYING TO UNDERSTAND!"

Jag har fått många fina och tacksamma kommentarer om det jag skrivit om mina känslor och upplevelser i samband med min pappas sista veckor i livet och hans bortgång.

För egen del är skrivandet enormt viktigt. Att kunna sätta ord på känslor och tankar är verkligen inte det lättaste. Men när jag lyckas är det oerhört skönt och hjälper mig i bearbetningen av sorgen. Jag är oerhört rädd för att glömma bort även trots att jag vet att jag aldrig kommer glömma. Men att skriva ned detaljerade känslor och händelseförlopp hjälper mig att sortera och släppa det. För att frigöra mer utrymme så jag kan minnas pappa från alla stunder vi haft tillsammans, på resor, konserter och i det vanliga hänget. Sen när jag skriver här på bloggen så vet jag iallafall att det sparas så länge jag har kvar bloggen och kan gå tillbaka lätt och minnas.