Tack för allt pappa! Jag vet att vi ses på den andra sidan!

Ta hand om varandra där ute! Tid är inte oändlig!

Min bror förklarade på ett ganska bra sätt igår hur han såg på situationen vi är i nu, som så många andra har upplevt eller upplever just nu. Den bizarra situationen som uppstår när en kär person rycks bort från en. Man har en sorgevärld där man befinner sig större del av tiden, en värld som är oerhört viktig att vara i. Att få sörja och vara ledsen är extremt viktigt men även extremt tufft, speciellt då man även lever i två andra världar parallelt. Vardagen, där livet går vidare med allt vad det innebär och världen där man ska reda upp i den avlidnas affärer och planera begravning. Dessa tre världar är ganska åtskilda men ibland sipprar de in i varandra och rör om i grytan än mer. Jag blir rätt illamående när det händer och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Då vill jag gärna inte vara själv samtidigt som jag vill bli lämnad ifred. En bizarr situation helt enkelt. 

Jag har tänkt mycket på situationen och hur svårt det är att stå bredvid en som sörjer, att veta hur man ska bete sig och vad man ska göra eller säga. Jag har själv varit i den situationen som kompis och släkting och jag har insett att jag inte alltid har valt rätt stig i skogen i liknande situationer. 

Det är verkligen inte lätt att vara den som sörjer eller den som kanske är sjuk i cancer eller något liknande. Man behöver mycket stöd från nära och kära samtidigt som man ibland bara vill vara ensam. Hur ska man göra då? Jo, ingen blir arg om man visar omtanke. Under tiden på IVA, och tiden nu efteråt har jag uppskattat alla små fina meddelanden och samtal som jag fått av vänner och släktingar. Bara det att upptäcka ett missat samtal har lyst upp mina dagar. Att veta att någon tänkte på mig och ville höra hur jag har det är en oerhört fin tanke. Alla har kanske inte möjlighet att vara fysiskt nära men det lilla har varit skillnaden för mig iallafall. Jag har lärt mig att jag vill gärna ta beslutet att inte svara på samtal eller meddelanden. Så om du tror att jag har fullt upp eller kanske vill ha lite space så hör gärna av dig ändå. Känner jag för det så svarar jag. Och svarar jag inte så testa gärna igen. Att bry sig om någon innebär inte att man tränger sig på när man hör av sig även om det är viktigt att låta den som sörjer ta beslutet att orka svara. Ibland om jag har en supertung dag så kan ett pling i telefonen enbart lysa upp. 

Så mitt tips till dig som går bredvid är att hur tufft det än är, stanna kvar, erbjud hjälp och visa att du finns där. 

Som den som står bredvid så frågar man ofta "är det något jag kan göra?" men det är ibland väldigt svårt att veta vad när man är mitt uppe i det. Fråga istället "vad kan jag göra?". Lite mer konkret.Jag har uppskattat att många av mina vänner har bjudit på middag och erbjudit sovplatser. Något så enkelt som att erbjuda mat har varit guldvärt för mig. Att ha något att se framemot samt att få lite sällskap och att få stilla ett basalt behov kan göra så väldigt mycket. 

Med detta vill jag tacka från djupet av mitt hjärta till alla mina vänner, min familj och släktingar för att ni finns där och för att ni bara är så fina. 

En vecka har gått sedan min pappa äntligen fick somna in efter en tids sjukdom, 11.5 dygn efter att han blev flyttad till intensivvårdsavdelningen och nedsövd.

Tankarna som går, känslorna som jag känner handlar mest om tomhet och om hur ofattbart och ogreppbart hela situationen är. Ena stunden är han där, vi pratar om resor och konserter vi ska göra när han blivit tillräckligt stark efter att ha avslutat den sista cellgiftsbehandlingen. För att i nästa så anlände vi till IVA och han har hunnit bli nedsövd och kopplad till respirator och han ligger där men ändå inte på något vis. Svårt att förklara men det jag menar är att min pappa, Superhjälten, skulle aldrig bli sjuk och kopplad till respirator. Den bilden man har av en förälder är att hen kan flytta berg om den var tvungen. Första veckan på IVA hade vi ändå förhoppningar om förbättring även om vi visste att balansgången var tajt och marginalerna var obefintliga. Trots det så funderade jag mycket på huruvida han var kvar därinne, eller ifall han redan var borta och att det var maskinerna som höll honom vid liv. Den lilla flickan i mig höll ett krampaktigt tag om bilden av min starka pappa och allt vi gjort tillsammans och allt vi har kvar att uppleva och hon kämpade mot försvarsmuren som byggdes upp som skydd mot det värsta, att han kunde dö, det som läkare och sköterskor var noggranna med att prata om. Och jag tror att den lilla flickan in i det sista var den som hela tiden ledde matchen med en poäng.

Tur var väl det, för vi fick se vilken kämpe våran pappa var. Trots att kroppen gett upp och läkarna stängde av alla maskiner levde han 80 timmar längre än vad läkarna trodde. Han var inte redo att ge upp. Även om jag någonstans inom mig tänkte att ifall han kastat in handduken tidigare så hade han sluppit smärtan han hade de sista dagarna, törsten och även den möjliga vetskapen att det här är slutet. Min pappa bevisade återigen det jag redan visste, att han var den bästa superhjälten någonsin.

Det är det jag får bära med mig utav honom och föra det arvet vidare. Även allt det andra, musiken, tekniken och resandet får bli något som jag får fortsätta att göra och lära.

Alltid bära med mig honom när jag gör det. Ni som känner mig och vet att jag älskar Tyskland, min pappa älskade det mer än mig. Musiken likaså och det är från honom jag har fått mitt tekniknörderi, även jag äger märklintåg. Det ni.

"If I knew the answer, making me understand. Counting the hours counting the happy days. There is so much more I want to say. Can anyone save me. I don´t want to fade away."

Jag kommer sakna dig, Pappa. Men du har det bättre där du är nu. Ta hand om dig så ses vi snart igen.

Älskar dig

Det första jag kommer ihåg att jag la märke till på IVA, intensivvårdsavdelningen på Södra Älvsborgs Sjukhus, var den rosa hissen. Som jag efter 7 dagar inte sett användas än, och någonstans i bakhuvudet hoppas jag slippa. Kanske går den till en värld jag inte är redo att ta klivet in i än. 

Det andra jag verkligen la märke till var väggen med bilderna på personalen, fotografierna som är ordnade likt en fjäril på den rosa väggen mittemot kaffehörnan. På ett sjukhus är personalen den största tillgången, kanske än mer på IVA. så det är inte så konstigt att de visar upp sig och i anslutning till området där närstående kan få lite andrum i situationen de befinner sig i. Personalen på IVA är verkligen fantastisk, de har alltid tid att svara på frågor och gör det utan krusiduller. Tråkigt bara att man är så omtöcknad att man inte kommer ihåg vad de säger hälften av tiden. Nu är ju iofs. upplägget så att det alltid är minst en sköterska eller undersköterska hos pappa hela tiden, därav uttrycket intensivvård. Vilket gör att personal alltid är tillgänglig i anslutning till pappa, sedan har den ansvarige sköterskan ett enormt medicinskt ansvar så hen kan i princip svara på de flesta frågor gällande pappas status. Kan de inte svara så ser de till att en läkare kan. 

Som nämnt så är det pågrund av min pappa som jag vistas på IVA och anledningen är för att min pappas kropp är sargad efter alla behandlingar och infektioner han har haft de senaste 6 månaderna. Multipla organ sviktar och IVA är enda platsen där de kan försöka behandla honom. Han är nedsövd och får hjälp att andas med respirator, han får dialys för att hjälpa njurarna och mediciner för att hjälpa hjärtat. Han får även en massa mediciner för att behandla blodförgiftning och lunginflammationer. 

Vi har haft lite olika SSK och USK som team men en del har återkommit vilket uppskattas. I en värld där man känner stor maktlöshet är det viktigt att känna förtroende och igenkänning, jag sover lite lugnare på nätterna därför. Även alla ljud från maskinerna bakom pappas huvud gör vistelsen lite mer bekväm, konstigt nog. De var skrämmande först och sjukt facinerande sen. Jag ville lära mig allt de första dagarna. Nu tittar jag på dem och läser av siffrorna och graferna och blir lugn när jag ser värden som jag vet är "ok". När de inte är "ok" blir man lite stressad men då är det alltid någon där som försöker förklara varför.  

Att ha en närstående som behandlas på IVA och speciellt på det sättet vi upplever det är en enorm påfrestning. Man vet inte från en dag till en annan vad man kommer få möta. VI har haft det tur. Pappa har haft kritisk status men hans värden har varit hyfsat stabila. Trots det så har det inte varit en lätt match att gå. Berg- och dalbanan är enorm och många backar, både nerför och uppför, som vi får åka med i. Jag har flertalet vid hemgång kännt mig illamående pågrund av utmattning och stress. Vilket avhjälps med lite middag och tv-tittande eller annat pyssel hemma som gör att man tänker på annat. 

Ingen vet hur det här kommer sluta och personalen är tydliga med att läget är kritiskt och lindar inte in något, vilket jag inte tror de får heller. Jag uppskattar ärligheten, även om den är tuff att höra, för då har jag möjlighet att förbereda mig på det värsta samtidigt som jag hoppas på det bästa. Att min pappa får vakna upp och bli frisk så att vi kan hitta på hyss igen. 

Kämpa på pappa!!

Sommaren 2014 går in i mina historieböcker som en fantastisk sommar vädermässigt. I Göteborg eller vart jag nu befann mig så regnade det knappt. Iaf inte som jag minns. Regnade det så hade jag nog en ljus dag oavsett och minns inte regnet.

Sommaren 2014 är sommaren då det känns som att jag gjorde allt och inget. Jag minns fragment. Bad på olika platser i Sverige. Kvällar med öl/vin på uteserveringarna. Festival på Ullevi, Kentfest, och festival i Slottsskogen, WOW. Resor till Karlstad, Borås och Stockholm, där jag alltid kom efter stormen! Vilket nästan alltid innebär solskensdagar!

Sommaren 2014 är sommaren då stora tyngder lyftes från mina axlar. Att vara färdig med skolan är enormt skönt, att veta att jag inte behöver plugga lite till inför tenta utan kan få ta en hel söndag med en tvserie på DVD i soffan utan att få dåligt samvete är himmelskt. Att min pappa, som fått en ovanlig sorts blodcancer, har fått vara hyfsat frisk under delar av sommaren och även att vi fått ett troligt datum för sista behandling i denna omgångens kamp mot cancern är också något som har underlättat tyngden.

Sommaren 2014 var förhoppningsvis sista sommaren med möjlighet att vara ledig hela sommaren!

Mot nya tider och ett nytt kapitel i mitt liv!

Spännande

Shit!

Ja, det känns nästan så. Jag har slutfört mina studier efter 5 år. Det känns jättekort men samtidigt jättelångt. Kan knappt minnas vad jag gjore innan eller vem jag var. Det känns som att jag har förändrats mkt under dessa 5 år och jag hoppas jag har kommit ut på andra sidan som en bättre, om inte så är jag mer utbildad iallafall. 

En kandidat examen och sen en Master på det. Vi som läst vidare har snackat mycket om hur lätt kandidaten var i jämförelse. Och så här i efterhand så var det ganska stor skillnad. Vilket gör denna känslan så sjukt skön. Jag och mina klasskamrater har pluggat mer än 40 timmar i veckan under mastern, på kandidaten låg väl snittet på 20-30 timmar, så ni kan förstå känslan att veta att uppsatsen fick godkänt och att jag inte hade några kurser efter mig. SÅ attvi firade massor, kändes som att vi festade i 1 vecka, det var bal, middagar, slottskogshäng och drinkar med vänner och klasskamrater och en hejdundrande examensfest.

Med mina fina klasskamrater fick vi en oförglömlig bal uppe på Skansen Kronan, en fantastisk lokal. Utanför regnade det massor men vi lyckades undvika det hela kvällen, helt magiskt eller bara välförtjänt regnfritt!! Sen en vecka senare var det dags för examens ceremonin på Lorensbergsteatern och jag tror nästan att vår klass hade högst procentuell andel av vilka som var färdiga med alla delarna för att få ta examen.  

Efteråt ceremonin mötte jag upp min kära mamma, bror Linus och 3 av mina finaste vänner på Hello Monkey för att avnjuta lite dumplings som välförtjänt examensmiddag. Även mamma som inte är så van med denna sortens cuisine diggade maten!!! Efter middagen tpg jag med mig vännerna och mötte upp andra finisar på champangebaren Forssén och Öberg innan vi drog vidare till min klassfest som stod festlik i Berg 221 vid Bellevue. Vi festade natten lång och jag var hemma strax innan 6 på morgonen med nästförsta bussen!! Sen mådde jag därefter dagen efter, men så värt det!!!

Vi firade helt enkelt att:

Nu är jag då arbetslös, arbetssökande, mellan två sysselsättningar. Nytt äventyr framför mig. Men även tid för att njuta av sommaren, även om det blir budgetvarianten!!

HA det gött allesammans och njut av sommaren oavsett väder!

Kram

Min älskade far har drabbats av en sjukdom, en sjukdom som är inkvarterat under släkten blodcancer. Ordet cancer betyder okontrollerbar celldelning. Och det är väldigt mkt olika sorters diagnoser som klassas som cancer. 

När pappa berättade att de hade hittat förklaringen på hans trötthet och dåliga fysiska status pratade han om en sjukdom vid namn Waldenströmska sjukan, han nämnde behandlingar och åtgärder som hade goda prognoser. Han nämnde aldrig ordet cancer och jag var inte så orolig utan kände bara att vad skönt att de hittat felet och att det verkade vara väldigt behandlingsbart. Vi klarar detta. Inte långt efter detta samtal fick jag ett annat samtal från min bror. Han nämnde ordet blodcancer och helt plötsligt så sköljde alla sjukdomar och all dödlighet som förknippas med ordet in i medvetandet. Trots att de allra flesta vinner sin kamp mot cancer och att en stor del utav sveriges invånare kommer drabbas av det så är det inte normaliserats eller förenklat. Cancer är cancer oavsett art och prognos. Ordet cancer för inget gott med sig. Eller kan det göra det? 

För oss, som familj, och för min pappa gäller det bara att tänka positivt, då prognosen är god och det finns många olika typer av behandlingar som har visat sig lyckosamma vid tidigare fall. Cancer är tillför att besegras och därmed basta. 

Fuck Cancer

Kanske dags att spontanblogga lite mer, bara skriva det man känner och tänker och vad som hänt under dagen. Fatta mig kort. Går det ens?? Kan Erika fatta sig kort?? Bra fråga.

Helgen har varit toppen, en riktig festhelg. Bakis två dagar i rad och helt enkelt dåligt med sömn. Fredagen spenderades med lite efter sim vin på Danilo innan det bar av på fina Julias fölsedagsfest. Trevligt, men jag vart lite provocerad av Chrilles envisa påståenda att ordet biggarå var hittepå. Lördagen blev det att åka ut till Nol, har nog aldrig spenderat längre än 15 minuter där innan. Men nu blir det ändring på det. Therese, Olle och Ebba har nämligen flyttat dit. Mkt fint hus och trevligt sällskap med lite mellokoll, ingen låt som stack ut, Sanna var väl bäst i startfältet men ingen låti startfältet som föll mig i smaken. 

Helgen avslutades med lite fortsatt 30års firande för min del. Jag hade bjudit hem några fina vänner på vin och spelkväll!! Fint och kul. Blandannat spealde vi ett nytt spel som jag fick av Megan och Christoffet, 7 Wonders. Det var riktigt kul. Och så hann vi med en runda Roborally också. Fint ska det va :).