Något hände i kroppen någon gång i december. Mer vet jag inte. Jag vet varken när, var eller hur jag skadade mig. Det enda jag vet att jag på annandagjul vaknade upp med en jättekonstig känsla i vänsterbenet. Några undersökningar och provtagningar och en magnetkameraundersökning senare kunde vi utesluta: blodpropp, muskelbristning, inflammationer i någon slemsäck eller liknade, och även reumatism. Det sistnämnda var riktigt skönt att få avklarat likt blodpropp. Jag kände ganska tidigt att den diagnos jag helst av allt ville ha, även om den även kändes minst trolig, var muskelbristning. Den diagnos som kan vara svår att bli av med men det kändes som att det var det var den som skulle kunna ta snabbast tid att läka och jag kunde återgå till träning och fotboll. 

Men nej, inget ska vara lätt i livet. Man växer med motgångar och allt har en mening. Problemet i benet kommer från ryggen. En diskutbuktning som påverkar en nerv i benet. Den skapar smärta, pirrande känsla, strålningar och krypande känsla i benet. Efter att ha rehabat, med restriktion på hur jag får röra ryggen. T.ex ryggresningar var inte bra det gjorde bara problemen värre. Nu ska jag trycka tillbaka disken med hjälp av en sidorörelse, men bara åt ena hållet. Vilket har hjälpt mkt, problemet med benet har minskat avsevärt. Men när svullnaden kring disken börjat lägga sig har ryggsmärta börjat smyga sig på. Vad är det för något jag ska lära mig av detta?

Sjukgymnasten Charlie och hans elev har sagt från första mötet att fotbollen ska läggas åt sidan, en av de mest skadedrabbade sporterna någonsin. Men även den roligaste att utöva. What to do??

Det logiska är att sluta helt, dumt att riskera att skada sig svårt för livet. En diskutbuktning kan lätt bli till diskbråck ifall man vrider till på fel sätt. Jag hade hoppats kunna ta beslutet att sluta med fotboll pågrund utan att vara skadad. Denna gång blir det nog inte så. Men känner mig inte riktigt redo att sluta än. Men kanske beslutet växer fram. 

30 års kris???

Vette sjutton! Eller kanske en, vilket resulterade i en skön resa till London. Jag har tyckt innan att födelsedagsfirande alltid varit något trevligt och en trevlig dag att dra ihop vänner och familj för mys, kanske nåt gott att äta och något trevligt spel eller liknande. 

Denna gången kände jag att jag ville premiera mig själv lite extra, man fyller ju bara 30 en gång i livet. Sedan ska jag säga att mitt liv har upplevt den tungsta perioden någonsin de senaste 6 månaderna. Så varför inte låta mig njuta lite extra av en dag för att glömma bort och få en ytterligare en nystart. 

Så vi blev totalt 9 personer som strålade ihop i London där vi drack mkt, käkade mkt och bara hängde och umgicks. En sjukt lyckad helg och jag kom hem till Sverige som nybliven 30 åring. Det var längesedan jag var så glad och nöjd som jag var i måndags efter att vi landat på Säve. Jag var även sjukt trött, höll på att försova mig till uppsatsintervjun morgonen efter. Det var helt klart värt det :). 

Inga bilder överförda än, så får bli vid ett senare tillfälle. 

-idag är en av de dagar som har en titel som jag känner inte behövs. Jag tycker att man älskar de man älskar 365 dagar om året och man borde visa det 365 dagar om året. Kan man inte det såkkanske är en dag som denna ett bra hittepå. Eller så är det inte det. Jag kan inte riktigt bestämma mig.

En sak som jag känner verkligen går emot med "Alla Hjärtans Dag" är att uppenbarligen verkar en del människor känna sig mer ledsna och ensamma just idag. Av någon anledning verkar det som att vissa känner stor saknad för att ha ett förhållande och någon som älskar en i vått och torrt. En fin tanke det där med omutbar kärlek men att man ska bli sorgsen för att man inte har den just idag, Alla Hjärtans Dag, tycker jag känns lite snedvridet. Speciellt i vårat lilla land där enligt mig inte dagen firas lika romantiskt som det görs i alla amerikanska filmer och serier som visas. Är det det vi eftersträvar?  

Är det så ni känner ni som tycker denna dag är tung?

Jag tycker att man istället för att lägga fokus på det man inte har fokusera på det man har. Om man nu vill fira denna dag så ska man fira alla de människor man har i sitt liv som man bryr sig om och inte lägga fokus på det man inte har. Ge näring åt lycka och inte nära det som gör en deprimerad. Jag tänker att om man har en positiv inställning så blir livet positivt. Jag vet att det inte är det allra lättaste, tro mig när man stirrar ner i djupet även på grunt vatten kan det vara svårt att skifta fokus tillbaka mot solen.

Den viktigaste pjäsen att bry sig om och ge mkt kärlek till är sig själv. Det är alldeles för lätt att glömma bort att ta hand om sig själv när det blåser som snålast bara för att vi tänker på alla andras välbefinnande först. Men tänk på hur mkt mer glädje du kan sprida ifall du mår bra. Om du inte kan vara glad i dig själv då kommer du inte bli lyckligare av att ha ett förhållande. Vad händer när det tar slut? Då faller allt som ett korthus. Eller? 

En vän skrev idag på Facebook att hon tyckte att man skulle fokusera på att nära och ta hand om sitt egna hjärta, bland annat genom att träna det. Jag tyckte det var ett skönt fokus och lite mer bokstavlig tolkning av Alla Hjärtans Dag. Så som jag tolkade hennes ord.

Det är det allt handlar om för mig. Att må bra och när man mår bra i sig själv då kommer alla andra runt ikring också må bra.  

Bara för att man har en kärlek, betyder inte det att man per automatik blir lycklig. Är man lycklig i sig själv däremot och har en positiv självbild, tror jag leder till att man kan nå högre höjder i ett förhållande. Möjligtvis de höjder som de sorgsna suktar efter en dag som idag?

Nyårsfirandet var det bästa, med mina finaste vänner Martina och Bo och deras lilla sötnos Olivia. Vi umgicks, åt god mat och drack mkt gott. Rysk champange bland annat :). Spännande. 

2014 började med tjejkväll med Martina och bio, vi såg The Hobbit 2. Sen var det lugna slut.

Skolan har tagit all tid. Mkt jobb, de senaste veckorna mellan 60-80 timmar i skolan. Helt slut är jag nu. Inte hunnit med något annat än sova, äta och åka kollektivt till skolan och hem. 

Imorgon har jag omtenta. Är sjukt omotiverad att plugga för den för att höstterminens sista kurs, min sista kurs på mastern, tog verkligen musten ur mig. Men allt det tunga jobbet och att uppsatsarbetet börjar i rasande fart har gjort att jag vill börja om i fenruari. Att skåla in ett nytt år, eller skåla in en ny månad. Ut med all stress in med ett liv där jag sitter i förarsätet igen :)

Åh nej, titeln får det att låta som att allt är miserabelt. Det är det verkligen inte. Däremot har 2013 varit väldans uppochned.Vad gäller hälsa, psykisk och fysisk, skola, jobb och träning, individuell och fotboll.

För att summera lite:

Sommaren var den bästa på väldigt länge, speciellt vädermässigt, och med bra väder kommer gott humör och mycket bad. Jag volontärade på damfotbollsem, hur kul som helst och mycket spännande människor man fick träffa på. Nya och gamla bekantskaper, några man bara träffar en kortis och andra som jag hoppas kommer vara en del av mitt liv länge. Sommaren tillsammans med Paris resan i mars har varit årets höjdpunkter.

Min allmänna hälsan har också överlag varit bra under året. Jag började året med rehab och skena för lillfingret på vänsterhanden, en skena jag fortfarande har under fotbollen efter att ha fått en smäll under en matchuppvärmning i somras. Sen fick jag ta 4 veckors break från fotbollen pågrund av gallblåseoperationen. Jag hävdar fortfarande att det är lätt som en plätt att opereras, även fast jag vet att allas förutsättningar är olika och att jag hade väldans flyt i samband med min operation. Men jag har inte haft några problem alls efteråt och det är skönt. Sen har jag haft revbensbrott under sommaren men varit hyfsat skadefri under höstsäsongen av fotbollen, men fått åtnjuta lite förkylningar. 

Men det konstigaste är väl "skadan" jag just nu har dragit på mig. Jag vet inte hur jag fick den och det är väl lite oklart exakt vad det är. Mitt vänsterlår, på utsidan, är svullet, 2 cm större omkrets än högra låret vilket är mkt enligt läkaren på vårdcentralen. Det hugger, mest under natten, i låret och det spritter och ryser i benet i princip hela tiden, som att det skulle gå elektricitet i låret hela tiden, det är lite svårt att förklara. Jag har även blåmärken på exakt samma ställe där det hugger till. Sjukt skumt. Läkaren var också lite rådvill, hon tyckte mina symptom var lite oklara ur den synpunkten att det var svårare för henne att sätta en diagnos. Så vi jobbar just nu med 3 möjligheter, den första är att det är en inflammation i låret. Den andra är att det kan vara en muskelbristning, jag har fått en remiss för magnetröntgen men vem vet hur länge det tar. Den tredje är att det kan vara en blodpropp i benet. Min söta läkare Katalin är orolig för det sista även om hon tror att de två första är mer troliga med tanke på mina symptom, så jag lovade henne att ifall smärtan tilltar blir det en tur till akuten på Östra. Men jag har inte så ont mer än att benet känns svullet och obehagligt och att känseln är lite bortdomnande, det sista beror nog till störst del på att benet är svullet. Oavsett vad det är, känns det som att det kan ta tid innan jag är helt återställd, muskelbristning tar säkerligen runt 5 veckor eller mer och inflammationers läketid är också oklart. Titta bara på Guidetti, även om vi garanterat inte har samma infektion, så tog det tid för honom att bli kvitt sin. Jag ska smörja en salva som förhoppningsvis hjälper. Sen tog vi även lite blodprov, får vänta ett par dagar innan de är analyserade. Men det känns skumt och det känns som att jag inte får någon lugn och ro vad gäller skador. Men nu blir det att vila några veckor innan jag möjligen kan träna lite överkropp. 

Sedan hoppas jag inte att skadan ska hämma skolarbetet, den intensiva hösten fortsätter och kommer vara intensiv en bit in på uppsatsen också, kanske hela våren. Och att jag inte ska behöva vara borta från fotbollen alltför länge. 

Det får bli min nyårsönskan, jag kör aldrig löften utan mål och förhoppningar. Mina resmål fortsätter om min budget håller och så önskar jag att mitt ben ska bli snabbt återställt så jag kan börja träna igen. Det finns andra önskningar också, men man måste få vara lite mystisk också. 

Alla dagar kan vara magiska, bara du tillåter dem att vara det.

Ta hand om varandra nu under nyår, krama alla du ser och ta ett steg tillsammans mot en värld, mot ett 2014 där vi respekterar varandra och tar hand om varandra. Där vi omfamnar mångfald och har jämlikhet och vi inte har några krig.

"It is a brave new world - the war is won"

De 2 låtarna ihop blir väldans lång men videon fantastisk om man ser igenom hela.

"I believe in nothing, but the beating of our hearts"

Gott nytt år

Karlstad, juldagskväll och man kanske ska hänga ute och träffa allt folk. Eller så sitter man hemma framför tv helt själv och bara slappar. Det bästa med att gå ut juldagskvällen när man är hemma i Karlstad är att alla man känt troligen är ute på krogen. Det sämsta med att gå ut juldagskvällen är att i princip alla är ute. Nej, jag är ingen festprisse, men tycker det är kul att gå ut och dansa ibland, men inte varje dag eller varje helg. Visst nu har det inte blivit så mkt utgång på nattklubb det senaste så det kanske hade varit dags idag, men jag gillar verkligen inte när det blir för mkt folk. Detta är något som lever kvar efter Burger King tiden, att jobba nätterna på avenyn var mitt kall och det var det roligaste passen att jobba. Men jag har också sett baksidan med så mkt folk på samma yta, därför drar jag mig ibland för att gå ut på krogen. Sedan så föredrar jag iof förfestsstämningen för att det blir lite intimare och mysigare. Dessa är några utav anledningarna till varför jag ibland väljer att inte gå ut. Jag träffar de jag vill träffa ändå.

Det blev en liten annorlunda julafton i år. Nya traditioner, lite nytt sällskap, prinsessan Ronja bland annat, men också min käre far. Det var rätt länge sen som vi träffades under en julafton senast. När mina föräldrar skildes blev det naturligt att vi träffade pappa hos farmor på frukost och sen drog vi till jullunchen med mammas släkt innan vi åkte hem till mor för lite julklappsutdelning för att sen åka till pappa för julklappsutdelning där. Sen för några år sedan så flyttade pappa till Borås, för att leva ihop med Anneli. Det är svårt att åka fram och tillbaka och hinna med allt när ena föräldern bor i Borås och andra i Karlstad. Men vi fortsatte att åka till farmor på julfrukost och ibland dök pappa upp där också. Sista julfrukosten hos Farmor Marianne var för 5 år sedan ca 5 månader innan hon äntligen fick somna in för sista vilan, det var också senaste gången jag och pappa spenderade tid ihop på julafton. Min käre far som alltid varit en hjälte, som kan allt och som har närt mitt teknikhjärta. Det var fint att få spendera julafton med honom och även jättekul att få hänga med min brorsdotter Ronja 8 månader.

Det finns de som inte firar jul av olika anledningar. För mig är det en viktig helg. Inte för julklapparna utan för att man prioriterar att träffa familjen så gott det går. Man tar sig tid att stanna upp och snacka och njuta av varandras sällskap. Det är lätt att ta allt sådant för givet men jag uppskattar mer och mer den lilla tiden jag får ha med min familj och med mina vänner.

Istället för utgång spenderadea juldagskvällen med kortspel och puzzel och julgodis. Mkt enkelt och uppskattat. Imorgon kommer min andra bror med familj, det ska bli mys att träffa dem. Pågrund av skolan har det inte blivit så mkt av den varan under hösten trots att de bor 10 minuters promenad från mig i Göteborg. Så hoppas på mysstunder där oxå.

God fortsättning till alla därute. Jag önskar att allas önskningar har slått in och att ni har fått fira julen som ni helst av allt hade velat göra och om inte så tänker jag att året har 365 dagar, om möjlighet finns är det aldrig för sent att ta kontakt. Vem vet, det är inte bara julen som är magisk!!

Många kramar

Shit!

Längesen sist! Mkt har hänt sen senaste inlägget som jag skrev i slutet av april. Då det har hänt så mkt under sommaren och hösten så kommer jag dela upp inläggen. Detta kommer vara lite summering utav de 3 loppen som jag deltagit i det senaste halvåret.

Efter operationen återhämtade jag mig hur bra som helst . Jag måste erkänna att jag efter operationen gick runt och kände mig som en reklampelare för operationer och jag nästan prackade på folk att de borde operera sig för det var ju hur smidigt som helst. Redan 1 maj, ca 2 veckor efter operationen, var jag igång igen med lite träning; det första jag gjorde var att cykla 1.7 mil. Det kanske var lite väl att ta i så där tidigt men jag körde bara platt, inga backar för att inte anstränga magen, det var det viktigaste. Ville ju inte få nåt bråck i de olika ärren speciellt inte i de inre. Men jag hade ju ett Hisingen runt på 5 mil att träna inför som skulle gå av stapeln ca 3.5 veckor senare. Ska jag vara ärlig så var det i princip enda träningen jag genomförde på cykel innan loppet, förutom de 1.2 milen jag cyklade till starten vid Toleredsskolan dagen innan loppet. Så hur det var att cykla 5 mil visste jag inget om innan start. Men jag lyckades ta mig runt utan några missöden även om det var läskigt att cykla i all trafik speciellt efter 1:a depån då det bara bar utför några km. Tiden blev 2 h och 48 min, 3.36 min/km eller 0,56 tim/mil. Denna tid inkluderade ca 5-6 minuter sammanlagd paus i depåstoppen så tänk 2 h 42 min effektiv tid. Jag måste erkänna att målet när jag signa upp mig för loppet, förra hösten, var att försöka klara mig runt på 30 min/mil men då hade jag inte tänkt att jag skulle opererat mig mitt i förberedelserna. Så jag är supernöjd, för så långt ifrån det målet var jag inte. Det slutgiltiga målet blev att ta mig runt utan problem men ändå försöka trycka på lite hela tiden med tanke på förberedelserna. Det skulle ju inte vara någon söndagscykling. I och med att jag gick i mål så hade jag även slutfört min första Göteborgsklassiker. En skön klassiker som passar motionären som handen i handsken. 

Jag hade nästan glömt bort det där loppet, kanske blir det repris nästa år. Jag har ju faktiskt kört ett till Finallopp så nu är jag bara 2 lopp från ytterligare en avklarad Göteborgsklassiker. Men mer om det lite senare. Måste ju skriva allt i rätt tidsföljd.  

För innan sommaren tog fart på riktigt så var det ju dags att åka hem till Karlstad och springa Karlstadsstadslopp. 2:a året i rad som jag var anmäld, första året kunde jag inte starta pågrund av att jag hade stukat korsbandsfästet av alla ställen på kroppen. Men nu banne mig skulle jag starta och målet var ju att slå tiden från finalloppet året innan på 1.25.21 Som även var mitt personliga rekord då det var första och enda gången jag sprungit en mil innan. Att slå detta ansåg jag innan borde vara en lätt match, speciellt då stadsloppet är platt hela vägen. Helt enkelt ett perfekt lopp att persa på. Men osäkerheten var stor inför loppet, hade ju bara börjat springa igen efter Hisingen Runt så det var ca 3 veckor med någon slags löpträning. Hade satt upp som mål att på dessa veckor springa 3.5 mil inklusive loppet, för att inte springa sönder kroppen innan eller utsätta den för onödiga risker efter operationen, vilket jag lyckades med. Jag startade loppet och det kändes bra men kände efter ca 2 km att jag i princip tog slut, pulsen var jättehög och jag kunde inte få ned den. Försökte gå lite och det hjälpte lite men inte så värst mkt. Pulsen var rätt hög genom hela loppet och jag kunde inte förstå varför. Dock så pallade jag att öka tempot på Drottninggatan på den flygande 100 meters delen. 28 sekunder tror jag att jag klockades på, helt okej efter 8 kms löpning där jag varit i princip slut hela tiden. Dock långt ifrån mitt pers från högstadiet på samma distans. Nästa år kanske det kan bli än snabbare. Sista km vart en pina men vattenspridarna och de värmande hejaropen tillsammans med det faktum att jag fortfarande hade följe med killen i rullstol, som jag hade haft sällskap med av och till sedan km 3, gjorde att jag lyckades trycka till lite i slutet. Och jag kom i mål innan rullstolskillen, tack för sparringen. Tiden från 2012 års Finallopp slogs med 13 minuter och de nya personliga rekordet på 1 mil lyder 1.12.11 Så jag var supernöjd. Efteråt så insåg jag varför jag tog slut redan efter 2 km, jag hade enligt min runkeeper sprungit 1:a km på 5.35 och 2:a på ca 6 min vilket är ungefär 1.5-2 min snabbare per km än vad jag sprungit någonsin, om man bortser från ett löppass med Elin för 3 år sedan. SÅ inte undra på att jag var slut.

Jag var iaf sjukt nöjd och gick som på moln efteråt och såg fram emot att fortsätta löpa under juli månad för att komma in i någonslags kontinuerlig löpträning inför det stundande Finalloppet som går av stapeln första helgen i november varje år. Men tji fick jag.

Dagen efter stadsloppet åkte jag hem till Gbg för att hinna hem till vårsäsongens sista fotbollsmatch. Jag var seg i benen vilket inte var konstigt, men som målis så behöver jag ju inte springa så mkt även om det är mkt rörelser upp och ned som jag visste redan på förhand skulle bli lite långsammare. Jag började matchen bra och fick göra några riktigt bra ingripanden, varav en benparad på ett friläge, en räddning som fortfarande sitter på näthinnan. Dock fick jag släppa en boll förbi mig, vi gick bort oss kring mittplan och de kom 2 mot 1 och tryckte in den. Ett resultat som stod sig matchen ut. Vilket jag inte gjorde. Ca 25 min in i 2:a halvlek fumlade jag med bollen på en frispark, och en av deras spelar fullföljde löpningen och höfttacklade mig som var helt stillastående och framåtlutad. Smällen tog på bröstkorgen och så starkt har jag nog aldrig skrikit på en plan förut utav smärta. Med en troligspricka i revbenen lämnade jag planen några minuter senare. Malin fick hoppa in som målvakt och gjorde det riktigt bra. Detta innebar ofrivillig vila i några veckor, smärtan var svår att springa med för min del. Jag var tillbaka i träning i samband med första fotbollsträningen efter sommaruppehållet.

Efter det var suget efter att börja löpträna inför Finalloppet som bortblåst, men jag försökte under oktober månad att springa minst 2 ggr i veckan. Dock blev det aldrig längre tid än 30 minuter, oftast runt 20 minuter varje gång. Anledningen var att jag ofta kom hem sent pågrund av skolan varje dag och var då inte sugen på att gå ut och springa så det fick bli på löpbandet på gymmet vilket inte är en favoritsysselsättning. Jag tar dock med mig det att jag ändå gjorde det med förhoppningen att jag nån gång ska se tjusningen i att springa där också. Intervallträning på löpbandet uppskattar jag väldigt mkt, att ha koll på tempot hela tiden. Så löpbandet kommer förtsätta att vara en del utav löpträningen för min del. Det behöver inte alltid vara roligt för stunden men träning känns alltid helt rätt efteråt.

Hade även en partner in crime, Therese, som också tränade inför Finalloppet. Vi fick till några bra löpstunder ihop och vi startade även samtidigt i loppet. Det var trevligt med lite sällskap innan loppet men jag var tvungen att släppa Therese efter ca 1 km då hon har ett högre tempo i kroppen än mig. I år var Finalloppet mindre lerigt och samtidigt regnfritt vilket uppskattades innerligt. Terrängen och folket gjorde även årets lopp till en höjdpunkt och då jag lyckades springa lite snabbare i år än förra året så hade jag även lite mer löpare i spåret runt i kring mig under hela tiden vilket gjorde det ännu mysigare. Min sluttiden blev 1.17.09, 8 minuter och 12 sekunder snabbare än året innan. Så åter igen supernöjd. Ett stort grattis till Therese som slog personligt rekord trots förkylning i kroppen. Jag ser framför mig ett spännande Gbgs varv för Therese del till våren. 

Varje lopp har haft sin charm och jag har insett att fullfölja ett lopp är en stor seger i sig speciellt då mina uppladdningar har varit så olika för varje lopp jag deltagit i. Men förhoppningsvis så får jag till en bra löpträning även i fortsättningen och Silvesterloppet på nyårsafton känns intressant för att tvinga mig själv att fortsätta löpträna. Dock gillar inte jag, mina luftrör eller mina ljumskar, kyla så vi får se hur det blir med det. Men något lopp i slutet av mars hade varit optimalt. Du som läser kanske vet om något roligt lopp som går av stapeln då?

Det blev ett långt inlägg och du som orkade läsa ända hit ned. Bra jobbat. Ha en bra helg!

Hejhopp!

Nu var det ett tag sen sist och mycket har hänt. 

Jag har fyllt 29 vårar och haft den tuffaste perioden någonsin under min studieperiod, min utbrändhet 2006 inräknad, visserligen kom inte den av enbart att det var mycket i skolan utan för att jag inte hade en bra balans mellan skola och extrajobb. Denna gången hade jag planerat för 4 hell weeks från sista veckan i februari till 21 mars med att knappt jobba något alls förutom 2 pass under friidrotts-EM. Hell weeks bestod utav plugg inför 2 veckors tentaspäckat schema. 2 salstentor, varav 1 var omtenta, en 48 timmars hemtenta och ett stort grupparbete, från första tentadagen till presentation av grupparbete var det 13 dagar. Piece of cake kanske, hade vi hunnit med mer av grupparbetet innan tentaplugget så hade det kanske varit lite lättare, men marginellt skulle jag säga, vi hade gjort ett lite bättre arbete i sådana fall och då hade arbetet varit lika mycket under den perioden. Sista dagen innan inlämning levde jag på energidryck, inte hälsosamt jag vet, men jag var så trött att jag inte visste vilket hand jag skriver med, fick undvika ögonkontakt med de jag pratade med för att lägga allt fokus på lyssna för att kunna ta in vad de sa och kunna komma på en bra respons. M

Så när Hell Weeks var över var det en sjukt skön känsla att ta 4 dagars ledigt och äntligen få läsa en skönlitterär bok från början till slut och det med glädje! Resa till Paris och hälsa på Sophie och Anso, 2 fantastiska tjejer som jag lärde känna under min utbytestermin i Tyskland. Första gången i Paris och ett av mina mål för 2013 avklarat. CHECK!! Fin stad med helt fantastisk arkitektur, och nästa gång ska jag åka dit under maj eller augusti, då man verkligen kan sitta i de fantastiska parkerna och bara njuta i solen!!

Så för er som undrar, att plugga master är enligt min erfarenhet mycket tuffare än kandidaten, tänk om kandidaten hade varit tuffare så kanske man hade varit bättre förberedd för mastern. 

April har mest handlat om 2 saker i mitt liv, förutom skolan; fotboll och att jag skulle operera bort gallblåsan. 

Gallblåsan skulle bort för att jag har haft problem med gallsten, bland de värsta jag varit med om i smärtväg, konstant smärta i 4 timmar, inga kramliknande smärtor här som kommer och går utan konstant. Jag brukar säga att jag fått så ont att jag inte fattat det för smärtan har tagit in mig i någonslag dimma där jag inte riktigt vet vad som händer och sker runt i kring mig allt blir bara dimmigt. Så, för er som tvivlar, stolpiller is the shit! När jag fick det utskrivet som enda alternativ som smärtlindring tänkte jag att aldrig i livet. Men som det har hjälpt mig. Så den 18 april stod operation i schemat, på alingsås lasarett för att de inte kunde hålla vårdgarantin på östra. Så här i efterhand så känner jag att det nog inte hade kunnat bli bättre, trots lite logistik problem då jag skulle infinna mig där 07.15 på inskrivningsdagen (studiebesök) och 06.30 dagen för operation. Den bemötande jag fick, redan på studiebesöket, och sen på avdelningen jag låg på var fantastiskt och väldigt välkomnande. Nu tror jag att det nog hade varit liknande på östra men det korta planeringsmötet jag hade med kirurgen där i januari var inte alls lika lugnande som studiebesöket på alingsås då jag fick träffa allt och alla och kolla in på avdelningen och så. Fantastiskt. Sen gick operationen jättesmidigt, även om jag fick vänta till 13.30 innan de körde ner mig och sen ytterligare 45 minuter innan jag fick komma på operationssalen. Kirurg Samuelsson var riktigt duktig och vänlig, och alla som var med i operationssalen som fixade och donade, trevligt trevligt. Undrar dock om jag fick nåt lugnande utan att jag visste det då jag hela tiden låg på vilopuls medan de grejade, trodde kanske att jag skulle bli lite mer uppstressad precis innan. Efter 2 timmar på uppvaket sp fick jag äntligen komma upp på avdelningen och jag var nästan direkt sjukt pigg, eller kanske rastlös iaf. Gick fram och tillbaka och kollade på tv, snacka med lite andra patienter och gjorde om det flera gånger innan jag bestämde mig för att jag nog ändå kanske skulle sova lite även om min kropp inte var trött utan det var mer ett logiskt beslut. 

Dagen efter under frukosten så träffade jag på en annan tjej som hade gjort samma ingrepp som jag och hon hade tydligen inte alls haft det lika bra som jag och sovit dåligt, trots att hon hade egen svit, och inte alls mått bra och hade mycket ont. Jag ska erkänna att, förutom den sjukaste träningsvärken jag någonsin haft som gjorde sjukt ont i axlarna, så har jag inte haft så mycket smärta i magen och runt i kring de 4 hålen utan de vanliga tabletterna jag fick och sen knapprat på efteråt har tagit bort all smärta och jag har bara kännt mig stel och åtstramad i buken. Blev inte ens illamående utav narkosen som jag visste kunde ske. Så jag har haft en sjukt bra erfarenhet av att bli opererad för första gången och hoppas ifall det någon gång händer igen att erfarenheten blir lika god, ta i träd. 

2 dagar efter operationen fick jag äran att träffa på familjens nyaste tillskott, Ronja. Äldsta bror Jocke och hans Kristin blev den 13e april stolta föräldrar till denna lilla mystjej, och nästa gång jag träffar henne så ska jag lyfta upp henne, för då för jag lyfta tungt igen, och gå runt med henne och berätta fantastiska historier om livet och sagans värld.

Ha det