Det här har nog varit den värsta pluggperioden i mitt liv, om man ser till all tid som lagts på en och samma sak. 

Sitter just nu på handels, det är lördagkväll och klockan har precis slagit 20.30

Så det är ju tur att man har en sån trevlig uppsatspartner, som jag ska vara ärlig ibland har drivit mig till vansinne, men som oftast bara genom att sjunga på facebook-låten som nåt land ställer upp med i eurovision song contest nästa lördag får mig på bättre humör. Vi är väldigt samspelta samtidigt som vi inte är det, vilket grundar sig i någonslags outtalad kommunikation som vi har som enbart fungerar när vi är på samma våglängd. När detta uppnås fungerar det riktigt bra. Intressant är det om inte annat, och jag kan tänka mig att de som skulle observera oss skulle se oss som ett intressant experiment. 

Så det är väl tur att det har fungerat så bra, det är ju en risk med att göra en sådan här sak med en utav sina bättre kompisar. Det kan tära samtidigt som det kan göra en tajtare. Men jag ska erkänna att jag längtar tills detta är färdigt och vi kan återgå till att enbart snacka skit och skratta åt varandras egenheter. 

En liten tribute till en person som jag inte fick lära känna så bra men så här i efterhand gärna hade velat,

konstigt att premiera en dödsdag kanske. (Jag har dålig koll på födelsedagar i alllmänhet oxå)

Farmor Marianne, hon som gav mig mitt 3:e namn! 

Men denna dödsdag var så mycket mer än bara sorg. Det var fylld med så mycket lättnad. Lättnad för att farmor slapp leva livet hon levde de sista 15 åren. 

Jag kommer inte ihåg exakt när det var, vilket år, men jag var 9,10 eller 11 år då första stroken/epilepsi anfallet kom. Sen var det höftbrott och fler stroker som följde, förlamning och andra problem blev resultatet men farmor kämpade på och ville komma tillbaka kommer jag ihåg. Och hon lyckades väldigt bra, hon kunde gå med rullator, fram tills ytterligare stroke/epilepsi anfall satte p för allt och efter det så satt hon i special rullstol och var sängliggande mestadels av tiden. 

Min farmor jobbade på långvården på kronoparken, en stadsdel i karlstad där jag växte upp. Jag kommer ihåg att vi brukade hälsa på henne på jobbet i samband med mina tandläkarbesök :). Vad farmor alltid sa var att hon aldrig ville hamna i vården så där. Det jobbiga var att det var inte många år efter sin pension som allt hände och hon hamnade där ändå. Inte just på den långvården men ändå. 

Det är en del av lättnaden av att hon äntligen fick lämna jordelivet, att hon slapp vara en del av det hon verkligen inte ville vara en del av och på det sättet också. 

Min farmor var en speciell liten dam, inte så farmoderlig, inte så som jag fick lära känna henne iaf. Men hon var där och lärde mig saker ändå. Hon lärde mig lägga patiens, idioten kallade hon den. Lägger den än idag faktiskt. Dessutom hade hon en sådan där lite gammaldags kaffekittel som visslar när den är färdig. Den stod alltid på spisen. Jag kommer också ihåg att hon och jag inte hade samma godissmak. Hon tyckte jag var ett konstigt barn som inte gillade det speciella påskgodiset, jag kommer inte ihåg vad de heter, de där färgglada små äggen. Tycker än idag inte om dem. 

Hade inte allt hänt henne så hade vi kanske lärt känna varandra bättre. Man kan inte ändra på det förflutna men jag minns de goda sidorna och försöker glömma det dåliga (farmors katt var inte att leka med). 

Fortsätt vila i frid farmor!

Maj, månaden med alla röda dagar och klämdagar hit och dit. Maj, det är då man knyter ihop säcken för årets läsår. Maj, då Handels verkligen blir som ett andra hem. Maj, då man inte hinner med så mycket annat vilket alltid leder till att solen skiner, slår aldrig fel! Maj, då firas alla "tack för året innan sommmaren" fester. Maj, då de flesta serier man följer tar slut. 

Maj, då våren blommar ut på riktigt. Maj, då regnet inte är nedkylt längre.

Say what....?

Maj är en sådan där bitterljuv månad för mig. Det finns så mycket gott med Maj. Det är månaden man vill njuta av så mycket man bara kan. Det är också en månad då jag hänger mycket på handels pågrund av plugget, från tidig morgon till sen kväll, mån-sön, vecka ut och vecka in. Tur i oturen denna gång, beroende lite på hur man ser det, glaset halvfullt eller halvtomt, är att jag är dunderförkyld nu, det gör min planering lite lättare, då antal träningstimmar i veckan blir i princip obefintliga. Men min träning behövs för att jag ska kunna plocka fram mitt "a-game" till studierna. Så hoppas verkligen att detta ofrivilligt träningsfria tillståndet släpper snart för uppsatsen ska in snart och för att det idag är 1 månad kvar till "stadsloppet" i Karlstad. Mitt allra första lopp någonsin och jag behöver löpträna en massa fram tills dess för att klara mig runt och mitt mål!!!

Ha en toppen långhelg till alla därute, ses kring vasagatan!!

Idag har jag tränat mentalt. Vi skulle ha lite längre veckomöte idag på HR för Daniel, vår personalansvarig, ville köra lite framtidsövning. Han hade stött på nåt som heter appreciative inquiry som är en övning där man inom en organisation tar det som är bra och försöker göra det ännu bättre. Fokus på allt det positiva och man nämner inte det negativa. 

Övningen gick ut på att vi i grupper, våra team, skulle diskutera kring lite frågor om framtiden för HR, vi skulle brainstorma på ideér och komma fram till 3 saker som vi tyckte sammanfattade varje fråga. I varje grupp skulle vi vara stöttande, låta varje person prata till punkt, vara positiva till varje ide även om vi inte tyckte lika eller hade motargument. Våran peppning skulle bestå i att vi sa snälla saker om varje idé eller gjorde något annat som skulle visa att vi gillade den, som t.ex måla en bild eller applådera. En riktigt svår övning faktiskt, för det finns alltid saker man inte håller med om eller som man vill flika in saker i innan personen pratat färdigt. För min del var det en väldigt bra övning, jag fick testa att släppa kontrollen lite, samtidigt som jag fick öva på att se fördelarna i alla andras ideer, lite mer glaset är halvfullt mentaliteten. Det var svårt men efteråt kände jag mig väldigt glad och peppad. 

Det var en riktigt bra övning.

Mer sådant tack!!

Min kompis Maria har veckans soundtrack på sin blogg. Jag kommer kanske köra med nåt liknande ibland men blir nog en del musik och videor lite hipp som happt, det mesta från favoritartisterna.

Nu blir det 2 klipp av Die Happy!!

Ett väldigt sorgligt men toppenliveframträdande av hela bandet, speciellt sångerskan Marta!! Denna låt berör mig nåt så oerhört, väldigt känslosamt!!

Till det andra tänkte jag ta samma låt men från en konsert i Kulturkirche i Köln som jag var på 31 mars 2009. Men tänkte det skulle bli lite för mkt. Så det får bli första singeln från första skivan istället, 2000 kom min pappa hem med en cd från ett band han hade sett live på en gratiskonsert i Frankfurt några månader innan albumet släpptes. Han gillade vad han hört och köpte skivan när den släpptes och kom hem till svedala igen och spelade upp för mig, som han gör med det mesta i musikväg. Det tog mig 2 genomlyssningar innan jag var fast. Innan hade jag faktiskt aldrig lyssnat på så mycket hardcore/hårdare rockmusik.

SÅ nu 12 år senare så är de fortfarande grymt bra, de hade sin 1000:e konsert i vintras som jag gärna hade gått på. Men 4 konserter i Tyskland och 1 i Prag är ändå många bra konsertminnen. Alla konserter har jag sett med min pappa!!

Varje år i mitten av maj är det löparfest här i götet! Varje år har jag nåt i planeringen som gör att jag måste hänga på handels. Tentaplugg eller grupparbete, nu är det kandidatuppsats som hägrar som behövdes sittas med under lördagen. Försöka analysera våran enkät om bostadsköp. Samtidigt som jag sprang ut och hejade fram några kändisar som skulle anta utmaningen som 21 km löpning innebär. Det var löpmästarinnan Therese som alltid är positiv och pratglad, bror Linus och Elin, 2 stöttepelare i mitt liv, allas vår fighter Cissi som just nu jobbar för att klara klassikern, finaste Miamaria som är min favvo sociala värmländska sekreterare, bästa Moa som är en grym och härlig person/PT, sköna Camilla som gått framåt med sin löpning och träning de senaste åren och glada Malin som alltid är positiv! Målet var att se alla, så jag gick in på varvets hemsida för att kolla upp starttider, för en del av dem hade jag lite på känn vad de skulle kunna springa på så hade tänkt räkna ut lite för hand samtidigt som jag hade tänkt följa på hemsidan. Det visade sig att det fanns ett excelblad på sidan som var förprogrammerad och man behövde endast fylla i starttid och ungefärlig löptid per km. Perfekt hjälpmedel. 

Sen att lyckas se de jag ville heja fram lite extra utöver alla i folkvimlet som sprang var dock en annan femma. Men jag lyckades, lite hjälp av att Maria och Malin såg mig/oss först. Maria var på kramhumör när hon såg mig men jag tog fram kameran så då blev det inget av det, så nästa år vet jag det!! Blev till en jättefin bild om inte annat. Bror Linus var på spex humör när han såg mig och kameran, dock lyckades jag bara fånga en del av det. 2 minnen jag kommer bära med mig av denna dagen.

Linus var på spexhumör!!

Elin såg pigg ut!!

Dagens skönaste bild och krammiss!

Var väldigt kul att se alla, både kända och okända, hur de slet och hur de njöt av läget, musiken, sällskapet och vädret. Kanske blir en egen start i detta lopp om nåt år när löpningen satt sig lite mer som en rolig träningsform. Är inte där riktigt än, visst handlar det mesta om för min del att när det känns lättare kommer jag tycka att det är kul. Kul också att stå och heja med Rebecca och Ulrika som var bättre på att heja än mig, då jag inte har hals och röst och ork med mig att skrika så mkt eller klappa alltför mkt just nu. Det var en folkfest helt enkelt!!

Kul att de flesta av de jag hejade på verkade vara nöjda med sitt lopp, för jag är sjukt imponerad av dem allihopa. Dagens resultat firades i Marias ära, hon slog pers med 4 minuter!!! Hon hade tidigt bokat upp oss att fira med henne på Moon Thai på masthugget!! En sjukt goo Thairest där allt är inrett som en djungel!!! Tog en halvmånestyrka på maten och kände att mina näsa renades och det kändes lättare att andas efter det!!! 

Det var helt enkelt en perfekt dag!!

Så var det dags igen, förkylning :(. Låter kanske inte så farligt men jag och förkylningar går inte ihop. Alla har vi våra symptom och alla klarar sig ofta igenom dem så också jag. Jag är så tacksam att sen slutet av juli förra året har jag enbart genomlidit 2 förkylningar, den första började i slutet av juli och den andra i början av december. Så sedan juli i förra året fram till nu, 7 maj, har jag varit förkyld 2 gånger. Det blir i snitt 1 per 5:e månad. Oj vad länge mellan!! Vilken trend!! Ta i trä för att det kommer fortsätta så. För innan dess hade jag många halsinfektioner, virus, bihåle- och slemhinneproblem. Det kunde vara som så att jag fick infektion som tog 3-4 veckor att bli kvitt och sen fick jag vara symptomfri i 2 månader innan det började igen. Detta under 2.5 årstid. Segt segt, det har varit mkt in och ut på vårdcentralen och mycket olika tester under denna perioden. Jag upplever fortsatt lite utav problemen men de är nog mer en frukt av alla infektioner och jag har börjat lära mig leva med det.

Denna förkylning känns ju lite seg ur den synpunkten att jag precis formulerat alla mina mål på papper. Det var ju dags att bara ta tag i det nu och se till att det fungerar. Så lite nedstämd är jag och då är det extra svårt att vara fokuserad och följa allt strikt. Träningen får ju stå t sidan lite och det för rätt orsaker, promenader ska dock kunna genomföras så länge jag är feberfri och även lite lättare styrketräning för att hålla igång kroppen. Det som jag ser som största utmaningen är dock detta med kosten. När jag känner mig nedstämd blir det ofta att man äter nåt godis eller liknande. Även glass och kolsyrad cola blir det också mer utav under förkylning dock så brukar de hjälpa mina förkylningssymptom då jag ofta har mycket problem med halsen och de lindrar bättre än till exempel te gör i vissa lägen. Cola och glass tillsammans med panodil var en kur jag fick utav en läkare en sommar för 6 år sen då jag hade en långvarig förkylning. Han trodde jag hade en virusinfektion så inga andra mediciner utskrivna. dock så tog han ett influensatest som var väldigt ovanligt, 2% risk att jag hade den sortens influensa. Det tog 3 veckor att få resultatet på testet och jag hade den influensan och hade tagit mig till absoluta slutskedet av sjukdomsperioden när jag fick pencillinet utskrivet. Så jag tror helt klart på denna kur!! :). 

Men nu tillbaka till vad min rubrik handlar om, inspiration att hålla sig på banan med kost mål och lättare träningsmål. Det finns framgångssagor med personer som av olika skäl gått igenom livsavgörande händelser, dessa får mig att inse hur bra jag har det och inspirerar mig till att om de kan så kan jag!! En grundtanke som alltid är den rätta, JAG KAN OCH JAG ÄR DUKTIG OCH JAG UTFÖR ALLT EFTER MINA EGNA FÖRUTSÄTTNINGAR!!!

Idag så fick jag läsa om ytterligare en sådan stark person som gjort allt för att, efter att hon blev förlamad från bröstet och nedåt då hon ramlade av en häst, komma tillbaka så gott hon bara kan. Denna tjej heter Claire Lomas och hon fullföljde idag, 5 år efter olyckan, London Maraton. Det tog henne 16 dagar men med hjälp av järnvilja och en "bionic suit" var det en helt makalös bedrift enligt min mening. 

En annan som alltid berört mig är "Järnmannen" Anders Olsson. Det finns flera liknande berättelser i vårat avlånga land men Anders är värmlänning och det gör det mer logiskt att jag har koll på honom då han har figurerat mycket i tidningarna i Värmland efter alla sina bedrifter. Anders blev förlamad från midjan och nedåt efter att ha råkat ut för lite olyckliga omständigheter i vården. Hans lungkapacitet halverades också. Efter ett par år med att vara kvar i smärtdjupet blev Anders utmanad att vara med i Vansbrosimmet. Detta blev början på en fantastisk resa som fortfarande håller på. Anders har trots sitt handikapp blivit 8 totalt i Vansbrosimmet 2007, vunnit flertalet guld i

paralympics och vm.  Respekt till honom och alla som är som honom och Claire därute, kan verkligen inte sätta mig in i deras situation men tycker det är så häftigt att de trots avsaknad av något som jag helt tar förgivet lyckas med det de lyckas med. 

Sen finns det de personer som har lyckats med sina mål som inte är handikappade, de är också inspirationskällor, proffsidrottare eller personer i min närhet. Jag är en sucker för framgångssagor och suger in och blir inspirerad. Mitt jobb blir att se, lära och kunna vända inspirationen till en långvarig källa som kan hjälpa mig nå mina mål.

Jag kom, jag såg och jag segrade!!

De senaste dagarna har allt handlat om tentaplugg, detta innebär att allt annat i livet får stå åt sidan iaf lite. Dock är denna period en utav de perioderna i livet då jag behöver träna mest på att leva i nuet och inte gå in alltför mycket i mig själv. 

Under tentaplugg period så ser jag tunnelseende, om jag möter en kompis på gatan behövs det att denne ställer sig 5 cm framför näsan på mig för att jag ska märka. Jag äter sover och pluggar. Mitt humör är stressigt och irriterat om något stör mitt space, vilket inte enbart är närmast mitt fysiska jag utan det kan handla om en hel spårvagn av den italienska sorten som störande moment.

För att förtydliga så tycker jag verkligen inte om mig själv under denna tid, därav att jag ska jobba med det. Jag gillar inte att mitt tålamod är så kort och att jag lätt blir ledsen. Det är inte lätt måste jag säga speciellt då jag överlag är en person som byggt upp en hög skyddsmur runt hela mitt väsen. Men förutom att se till att planera dagen i förväg, så jag är medveten på förhand vad som ska kunna hända och alla möjliga situationer som kan uppstå i samband med det, ska jag använda mig av meditation för att kunna leva och agera i nuet. Att leva i nuet innebär att mitt huvud är med och fokuserad där jag just är i stunden  Mitt vanligaste tillstånd är att jag, oavsett vart jag är, alltid tänker på vad som ska hända imorgon eller om 1 timme. Det handlar inte om att jag inte vill vara där jag är just nu utan mer om att jag vill veta exakt vad som ska hända så jag unviker att bli sårad eller tagen på sängen. T.ex om jag vet att jag ska träffa någon om 1 timme så kan jag förbereda mig på att personen blir sen, hur reagerar jag då, hur påverkar det min nästa aktivitet. För mig handlar allt om kontroll och jag måste klara av att släppa den kontrollen. 

Så mitt liv förutom att träna, plugga och jobba handlar om att försöka bli bättre på att vara med mina kompisar och familj i varje sekund.

Jag har kommit en bit på vägen, det började i mars förra året, men arbetet är fortfarande långt ifrån färdigt och kommer nog alltid att vara en kamp.