Ett tag sen sist jag skrev.

Anledningen är för att min bror är sjuk i cancer och jag har haft svårt att skriva om det.

Med min pappa och hans bortgång har det varit mer självklart att dela med sig av mina känslor. Han finns inte med oss mer och han har än så länge inte haft några åsikter om att jag delat med mig av mina känslor gällande det.

Men min bror är fortfarande i livet och tanken är att han ska vara det lång tid framöver. Vilket gjort att jag tyckt att det har varit svårt att dela med mig av hur jag känner mig. Det är ju han som är sjuk och inte jag. Jag vill inte tunga ned honom med mina känslor. Eller någon annan med för den delen.

Jag har haft oerhört svårt att maskera mina känslor och inte hanterat min brors sjukdom på ett bra sätt. Mycket pga att såret efter pappa fortfarande är så nytt. Jag ska ärligt talat erkänna att jag inte vet hur jag ska bete mig. Hur är jag en bra syster i den här situationen? Hur stöttar man en person i sin närhet som är cancersjuk. Jag vet verkligen inte. Supersvårt är det.

När någon frågar hur det är med honom svarar jag med att berätta om sjukdomen, allt det praktiska. Det är mitt skydd och min reträtt väg. Bara han kan svara på frågan om hur han mår. Jag har inte en susning.

Det är skrämmande. Jag gillar kontroll.

När man tillåter sig att stanna upp
Går allt som i slow motion

Efter att ha kört på
Är det lätt att bli uttråkad
När det är meningen att man ska se

Ljusets hastighet
Alla stjärnor
Utan gravitation
Utan ljud

Idag
Missar man så mycket
Perspektiv försvinner
Glömmer andas

Stanna upp
Se dig omkring
Stäng av
Andas in, andas ut

Nutid inte framtid

E. Olsson april 2015

Sedan jag var liten har jag älskat musik och gå på livekonserter har varit en av mina lyxiga laster. Det har alltid blivit en av höjdpunkterna under åren.
Men nu har känslan blivit annorlunda. Jag känner mig så opepp och osugen på konserter. En känsla som jag ogillar att ha då jag känner att den underliggande anledningen ligger på ett ganska djupt känslomässigt plan. En känsla som startade i samband med U2 fiaskot i höstas. Efter det är jag helt osugen på allt som har med konserter att göra, köpa biljett, fixa resa och gå in på arenan.
Är det rädsla för att bli lika besviken som jag blev den gången med U2?
Eller har jag växt ifrån konserter.
Troligen det förstnämnda då jag hade lagt ned så mycket känslor och värderingar i den konserten att när den blev inställd pågrund av en stor arrangörsmiss, Live Nation tabbade sig rejält, blev besvikelsen svår att hantera. Det tog mer än 2 veckor innan jag kunde sluta tänka på det.

Men det var ju bara en konsert och konserter har ju blivit inställda förr. Inget konstigt med det. Men känslan är ändå att jag kanske inte lyckas komma över besvikelsen och att jag inte kommer gå på så många konserter som förut. Mest för att jag just nu inte har drivet att lägga ned all tid som det krävs bara för att få tag på biljetterna.
Jag hoppas verkligen att jag kommer över det. Konserter är väldigt kul.

Ut med det gamla in med det nya. Ett uttryck som används mycket en dag som denna. Ikväll när klockan slår midnatt byter vi ut 5:an mot en 6:a och kalendern börjar om. Inget speciellt egentligen händer när klockan slår 12, ungefär som att fylla år. Ingen skillnad egentligen, inget förändras egentligen. Inget magiskt. Vi blir en dag äldre och förhoppningsvis en dag visare. Alltid något.
Däremot finns det en stor symbolik i att allt börjar om. Vi får en ny chans att göra om och göra rätt ifall det behövs. Nyårslöften avges och kapplas in med en champagne skål.
Nyårsafton är nog tiden då många ser framåt och ser möjligheter istället för hinder. En positiv dag. En härlig tanke.

Nyår är också en tid för reflektioner något som jag gärna gör av olika skäl. Jag försöker varje år skriva en nyårskrönika om mitt år för att minnas det som hänt, både bra och dåliga minnen. Jag skriver även för att arkivera händelserna i mitt liv för att kunna gå vidare på bästa sätt.

Så vad har 2015 i sin skattkista och vilka förhoppningar har jag för 2016?

2015 har definitivt färgats av min pappas bortgång, både praktiskt och emotionellt. Mycket att fixa med och mycket känslor att ta itu med.

Det största som hänt i år är mitt nya heltidsjobb i Borås. Ett jobb som gett mig en extra trygghet under den här sorge perioden. Ett roligt arbete där jag får träffa, hjälpa och arbeta med en massa olika och härliga individer. Efter att ha varit student och arbetssökande en tid är det även ett plus att ha en stadig inkomst. Den tryggheten som arbetet gett mig har verkligen hjälpt mig i min emotionella resa till att återgå till någon slags likhet med mitt gamla jag.

Så 2015 har blivit mycket jobb men även många andra roliga händelser. Efter en förlust av en när och kär har jag verkligen lärt mig uppskatta mina vänner och min familj på ett högre plan. Och försöker verkligen visa det också.
Några av årets höjdpunkter listas här utan inbördesordning bör tilläggas:
Pubquiz med quizmaster Mike varje söndag på kära Temple pub & bar i Linne.
Räkkryss med Cecilia i Göteborgs södra skärgård.
2 resor till Köpenhamn för häng med finaste Cine och hennes fina familj.
Att Martina och Bo flyttat från Uppsala till Uddevalla slår också väldigt högt på listan. Att få gå på Nina och Björns bröllop och träffa människor från hela världen som jag lärde känna under min utbytestermin var oerhört roligt och hedrande.
Resan till ett regningt och blåsigt Warzawa för att hänga med min fina kusin Maria och hennes familj.
Foo fighters konserten var något av det häftigaste jag sett på en musikscen.
Kusinträffen hemma hos Lina var jätterolig och vi är ett så härligt gäng.

Men alla resor till Karlstad och häng med min familj slår allra högst. Oavsett vad som händer är min mamma och mina bröder det finaste jag har. Jag jobbar stenhårt med att visa det och hoppas att det kommer fram.

Det finns så mycket att vara tacksam för och se tillbaka på med glädje och allt kan inte nämnas. Det får bli en roman någon gång. Allt jag gjort med dig under året som gått har betytt mycket för mig.

Vad gäller framtiden går jag in i 2016 med ett mål att försöka bli helt skadefri, det får gärna sluta nu, och mitt fortsatta mål att varje år besöka en ny europeisk huvudstad. 2015 blev det warzawa, vilken stad får äran 2016? Sugen på att följa med?

Jag tackar för ordet och för 2015. Ha ett gott nytt 2016 allesammans. Hoppas året blir så bra som ni hoppas.

Kram

Oktobermånad, i delar av Sverige en brytpunkt. I Göteborg är oktober den fina höstmånaden innan novemberrusket börjar. Usch, ser inte framemot det.
För er som vet så pendlar jag till Borås varje dag, vilket kändes som piece of cake under ljusa sommardagar. Men nu när höstmörkret faller och det är mörkt på morgonen när jag åker hemifrån och mörkt när jag kommer hem är det lite segare. Men jag trivs bra, med jobbet och främst arbetskamraterna så än så länge är det helt klart värt det.

Sedan får man förgylla de mörka månaderna med roligheter och saker att se framemot. Det är burgarkvällar på Burgersson, pusselkvällar och spelkvällar med fina vänner som får i uppdrag att förgylla veckorna. Men även resor till Warzawa och Köpenhamn står på schemat i nov och december! Sedan ser jag återigen framemot advent och julpyssel.
Så denna hösten har helt klart potential att bli riktigt fin!

Vart börjar man ett inlägg som ska handla om U2s inställda konsert för 2 dagar sedan. Alla som gick till Globen och fick vända tillbaka besvikna söndagen den 20e september har alla sin historia att berätta. Jag har läst om folk som rest från Italien och andra länder men även U2 fans som reste över hela Sverige för att se Larry Mullen Jr:s band på scenen. Mina bröder och jag var några av dem. Jag hade inte rest så långt fysiskt sätt men emotionellt var min resa lång. 

Vår historia är kanske inte unik men den är vår och det gör den unik. Den började en höstdag 1 år tidigare, 20 september 2014. Efter 4 dagars kämpande somnade vår pappa Lars in efter en tids sjukdom kl 8 på morgonen med sin familj vid sin sida. Det var Anneli, mina bröder och jag. Den värsta dagen i mitt liv och jag jag tror mina bröder och Anneli känner likadant. Min pappa var min superhjälte och ni som vandrat bredvid mig på livets gata vet hur mycket jag har saknat honom. Vi gjorde mycket roligt ihop, och pappa var den drivande i vår familj gällande musiken, han lyssnade på allt och gillade det mesta. Pappa tog oss barn på massa konserter, live musik var alltid något han föredrog, jag kommer ihåg hur jag övertalade honom att följa med på Evanescence för jättelänge sen. Ett band han inte lyssnat på så mycket, men tanken på att få göra något kul ihop samt att få gå på livekonsert slog allt för pappa. 

Nu funderar ni på hur detta hänger ihop med U2. Ja, det ni. Jag känner mig rätt så säker på att pappa var den som introducerade U2 i vårt hem. Långt innan jag föddes i början av 1980-talet började U2 släppa skivor och turnera världen runt. 1980 kom Boy och följdes av October 1981. Pappa fastnade tidigt för U2 under 80-talet. Jag kommer ihåg att pappa en gång berättade att han såg U2 innan de blev riktigt stora i Hamburg, men om jag ska vara ärlig så vet jag inte ifall mitt minne utav detta stämmer. Men under October turnen 1981 spelade de på Fabrik i Hamburg som en av få spelningar utanför UK & Ireland inom Europas gränser. Så det kan stämma. Om någon därute kommer ihåg hur det var, berätta gärna. 

Intresset för U2 spreds sig hos mina bröder och jag vet att pappa tog med sig både Jocke och Linus på diverse U2 spelningar under senare 1980-tal. För pappas del så svalnade intresset för U2 medans det har växt för mina bröder och de förde facklan vidare då de tog med mig på min första U2 konsert på Ullevi 2005 och sedan min andra 2009. Årets spelning hade blivit min 3e. Så U2 och pappa hängde helt klart ihop historiskt sätt. 

Biljetten till årets konsert fick jag i julklapp av mina fina bröder. Jag var inte alls beredd på att få en så fin present, helt oväntat och jag blev oerhört glad. De första månaderna efter pappas bortgång var oerhört känslomässiga och jag hade svårt att greppa allt. Det var en tuff tid helt enkelt. Så när mina bröder var så snälla och fina och gav mig en biljett för en U2 konsert som skulle gå av stapeln exakt 1 år efter att pappa somnade in så kändes det bara helt rätt. 

Att fira pappas minne med en konsert tillsammans med bröderna. En konsert med ett band som pappa gillade skarpt under en period i sitt liv, som även vi gillar. Dream come true. Pappas intresse för U2 var en av anledningarna till att vi valde att spela "October" under hans begravning. Den passade bra in.  

Det kunde helt enkelt inte bli ett bättre sätt att spendera årsdagen på, med U2 och mina bröder. Jag laddade oerhört för denna konsert och denna dag. Jag ville verkligen att den skulle bli jättespeciell samtidigt som jag visste att den även kunde bli jättejobbig. Vilket den blev. Men inte på det förväntade sättet.

Efter all känslomässig uppladdning för årets bästa kväll, årets dag, blev det totalt platt fall när vi tvingades att spendera kvällen i Globen. Utan U2 med en möjlig hotbild, då vi tidigt fattade att de letade efter ett vapen, samt små möjligheter att ta ta sig ur arenan innan de lät oss. Hade vi verkligen stått på oss hade vi säkert fått lämna men jag har hört historier efter som vittnar till att de som ville ut hade fått kämpa hårt.

Kvällen som skulle bli så fin blev ett semigisslandrama istället. Låter kanske extra hårt men det var så jag kände det. Istället har jag efteråt brottats med alla känslor som aldrig fick sitt utlopp den kvällen. Jag känner mig trött och känslomässigt tom samtidigt som jag har jättemycket känslor. Låter ologiskt kanske men jag kan inte förklara det på något annat sätt. 

20e september kommer alltid vara en mörk dag i mitt liv. Söndagens inställda U2 konsert motbevisar mig inte i år. 

Sommaren är här, eller iaf vissa dagar. Dagarna med sol och värme har inte varit tillräckligt många för att den riktiga grundvärmen ska finnas där. Grundvärmen som gör att jag kan gå barbent när det regnar utan att frysa, jag älskar helt enkelt varma sommarregn. 

De få dagar som solen är framme blir till andningshål för mig. Då jag, och kanske många andra likt mig, släpper allt och bara njuter. Dagar då jag känner hur tyngden av sorg släpper från axlarna, saknaden och alla tankar kring min pappas bortgång.

Det sägs att tiden läker alla sår. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Jag vet inte ifall jag håller med. Visst minskar den direkta sorgen men inte saknaden.

Om 3 dagar är det 10 månader sedan pappa tog sina sista andetag. Det är fortfarande helt ofattbart. I mina tankar är han fortfarande hemma i huset i Rydboholm. Jag undrar helt enkelt hur länge det kommer kännas så. Kanske släpper det när vi har rensat ut alla hans saker helt. Men det är helt klart svårt att säga något om vad som kommer hända eller hur jag kommer känna i framtiden. Bara några timmar innan pappa somnade in låg han och tittade och mumlade i sin säng när jag kom in vid kl 6 på morgonen. Han var då helt ensam på rummet. Mina tankar går ofta tillbaka till den stunden och jag funderar på vad han ville berätta. Pratade han med oss eller var han redan då halvvägs ut på den andra sidan och pratade med någon där. Var det bara mummel om smärta eller ville han berätta att han visste vart han var på väg eller om det han upplevt när han var nedsövd i respirator. Oavsett vad skulle jag ge allt i världen för att få gå på konsert med honom igen eller bara äta schnitzel tillsammans en gång till. Pappa, det är så många som saknar dig och tänker på dig.

Livet ter sig allt lite märkligt. Jag hade idag en diskussion med en kompis om ödet. Allt sker av en orsak enligt henne och om det är meningen så kommer det ske. Efter det samtalet fikade jag med en annan kompis som jobbar aktivt med att påverka sitt egna liv för att nå sina mål. Verkligen två sidor av samma mynt. Jag har alltid tänkt att jag är min egen lyckas smed men när man stöter på en sjukdom likt cancer, okontrollerbar celldelning, och död i alla dess skepnader så kan jag inte annat än fundera på hur stor möjlighet man har att påverka sitt egna liv i slutändan. Jag försöker iallafall att göra roliga saker, umgås med familj och vänner samt uppskatta varje sekund jag gör det. Inte ångra någonting. 

Svaret på livets gåta är iaf till viss del dold och det är nog inte förräns jag i slutändan när jag ska summera det hela som jag kommer se hela helheten. 

Tack för ordet!

Hej igen!

Det verkar som att vi går om varandra. Vi lyckas inte sammanfläta våra liv tillräckligt för ett möte. Hur har du det? Jag hoppas innerligt att du har det bra och att du lever i en annan dimension för det kan innebära att vi kommer ses igen.

Blev påmind i början av veckan på facebook om vår Berlinresa vi gjorde för 3 år sedan. Fantastisk resa och fantastiska minnen vi har från den resan. Åker du dit något nu? Eller blir det mest Frankfurt?

Livet här tuffar på och jag har fått ett jobb. Ett vikariat som servicehandläggare på servicekontoret för skatteverket, försäkringskassan och pensionsmyndigheten i Borås. Ett ställe du besökte några gånger när du var sjuk. Eller iallafall la post till FK på brevlådan utanför några gånger.
Konstigt att vara i Borås varje dag och veta att du inte är där längre. Så fort jag stiger ur bussen tittar jag efter din svarta audi där du alltid parkerade den för att hämta upp mig. Tungt. Nu vet jag att du sitter i din nya bil där du är och säger att du sålde den svarta audin och att det är därför jag inte ser den. Men en sak ska du veta, ifall du tänker hämta upp mig igen så är det säkrast att du kommer i den svarta. För den kommer jag känna igen.

Vi kämpar på med allt som bouppteckning och bodelning innebär. Du lämnade oss med en röra men ett steg i taget tar vi för att reda upp i röran. Linus har gjort ett superbra jobb med att hålla i trådarna. Jocke och jag försöker hjälpa till så mkt vi kan. Hjälpa Annelie så mycket vi har kunnat. Nästa vecka ska vi röja mer i huset. Spara en del men troligtvis slänga eller skänka bort det mesta. Jag är mest intresserad av tavlorna vi hade i huset utöver alla dina skivor och lite tåg. Oavsett vad vi sparar emellan oss så finns det inga saker som kan ersätta dig och saknaden.

Nästa lördag spelar Saga på Pustervik. Följer du med mig? Hade varit kul att gå en sista gång tillsammans.

Ha det bra tills nästa gång vi ses. Saknar dig massa. Vi ses på Den Andra Sidan.

Massa kramar