Idag var det dags igen, ett härligt PT-pass med Moa stod på schemat. Var ett tag sedan sist och denna gången var det med bara 1 pass i benen från innan, efter sjukdomsuppehåll på 4 veckor. Lite risky att hamna under Moas förtrollning när man inte är i form. Fast det är rätt bra när man är i oform oxå. Jag vill gärna visa upp mig på den bästa sidan samtidigt som det ändå alltid i slutändan blir ett tufft pass. Det spelar ingen roll hur bra formen är, är jag stark så lägger Moa med de "svarta ögonen" på mer vikt eller utökar övningarna lite. Är formen dålig kör vi på tills jag stupar med originalupplägg. Hon har en riktigt skön fingertoppskänsla. Vilket är viktigt för en PT, då alla adepter som kör med PT är olika och har helt olika förutsättningar.

Moa var noga med inför dagens pass och kolla med mig vad jag trodde att jag skulle klara att göra och inte göra med mitt skenbeklädda lillfinger. Så det blev en del modifieringar på tidigare utförda övningar och så testa lite nytt som dock kanske inte blev som det var tänkt. Men det blir alltid tufft och Moa har alltid äss i rockärmen att slänga fram om något inte riktigt blir som tänkt. 

Mjölksyra i benen fick jag redan efter första rundan med 4 benövningar ala 15 rep x 3 rundor. Så när nästa runda började med bland annat löpteknik, så snabbt och med så mkt sprintteknink som möjligt, uppför en trappa kunde jag knappt gå nedför trappan utan att benen vek sig. Hur skulle jag då kunna sprinta uppför med hög frekvens och höga knän? 6 gånger upp och varje nedgång stod Moa högst upp och peppade med specifika teknik och jävlaranamma önskemål. Jag ville bara lägga mig ned och dö. Emellan sprinterna så var det triceps eller ryggövning som skulle klaras av och jag tror till och med att det slapp ur mig att jag i det läget "inte tycker om dig" och svaret jag fick tillbaka var det största leendet. När man inte vill mer så peppar hon på och när man är på g att brista lyckas hon få en att göra en repetition till. Hon vill köra skiten ur en och när man bara vill gå och dö har hon nått sitt mål. Det är en av grejerna till varför jag har blivit beroende av PT pass. Det har hjälpt mig med min mentala styrka när det kommer till träning och jag är mycket bättre på att inte ge mig när det blir lite jobbigt. För på min axel sitter alltid "djävuls Moa" och viskar i mitt öra att du orkar Erika och snart har du bara hemvägen kvar. Det hjälper enormt mycket. 

Jag har hittat rätt i PT djungeln och hittat Moa som är en fantastisk tjej som kan använda den "svarta blicken" som hon får ibland eller sina "luriga" leenden till stordåd. Hon har alltid roliga och omväxlande pass planerade. Dessutom har hon lärt sig mig, hon vet att sår hon ett frö så kanske det 2 månader senare kommer ett: "jo men jag har anmält mig till att springa ett millopp". Då är hon snabb att få mig till att sätta upp ett mål för loppet. som hon sedan använder för att följa upp och motivera till ett förhoppningsvis bra resultat.

Så imorgon förväntar jag mig den fantastiska känslan av 1:a dagen efter träningsvärk över hela kroppen. Jag

älskar´t. Iallafall till på lördag. 2:a dagens träningsvärk, då ömheten i musklerna är som jobbigast och det är svårt att lyfta på benen. Fast det är rätt gött det med ;)

Så till alla därute, om ni är omotiverade i träningsdjungeln eller helt enkelt inte vill lägga pengarna på helkvällar på krogen längre, investera i en PT. Det är så värt det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

barnfota barn i tiden med sand mellan tårna trodde aldrig sommaren skulle komma kanske blir det bara idag maneterna flyter runt vid strandkanten   varma sydöstliga vindar i en tid då inget är vårt vi greppar varje sekund efter att ä...

Blå himmel, dina ord ekar i mitt huvud Gör sånt du tycker är kul 5 långa år Längesen allt var normalt Vem är jag nu Stora kval   I flera år Levde vi, sida vid sida Far och dotter Stumma ord, riktiga händelser Gemensamma intresse...

Det var ett tag sen jag skrev och anledningen är för att jag haft svårt att förhålla mig till det som hänt och min del i det. Nu känns det som att jag behöver skriva av mig en del av som hänt. Så här kommer en del av min historia och min brors ur mit...

Några timmar kvar nu, 2016 på väg in i historieböckerna. Jag ska ärligt talat medge att jag är enormt kluven till året som har gått, mycket har hänt både bra och mindre bra saker. Risken finns att denna årskrönikan blir mörk och djupare än tidigare å...

Dags för sista gången med Sista sången. Jag sitter på ett blå tåg mot huvudstaden och tänker tillbaka på 20 år med ett av Sveriges bästa band. Det blir inget rimmande denna gången eller lek med låttitlar. Istället blir det ett avskalat farväl a...