Jag har berättat mycket om känslorna jag haft i samband med pappas bortgång. Jag har inte berättat så mycket detaljer kring hans sista dagar med oss på jorden. Detaljer som kommer vara inristat i mitt hjärta för alltid. 

Det finns en låt av Kent som fångar känslorna och tankarna jag hade den sista tiden med pappa på IVA och avdelningen för infektion när vi satt vid hans sida in till slutet.

Låten M:

Du faller handlöst framför mig

På din väg mot okända land

och när din sjukdom tagit dig

Ska jag ge någon gata ditt namn

Tar fram vår kamera

Tar ännu en bild

Där du bara ler och ligger still

Det verkar så enkelt vännen

Ändå är det så obegripligt svårt

ja, det verkar så enkelt vännen.

Men ingenting i denna världen var väl någonsin lätt att förstå

Jag tog en roll när du blev sjuk

En roll som krävde hårdare hud

Min kraftreserv den tar snart slut

Som min tro på en ingripande gud

I ditt stora hjärta börjar slagen bli små

Och du rör min kind så jag förstår

att det bara är timmar tills du går

Fem steg bakåt, två steg fram

På lite håll liknar det dans

Och i drömmen håller du min hand

Det verkar så enkelt vännen

Ändå är det så obegripligt svårt

I en värld byggd av män för männen

Där ingenting har något värde

Utom minnet av allt som var vårt

//vi ses på den andra sidan pappa. Saknar dig massor

Jag vet vad tiden är värd. Och tiden rinner iväg. En gång var jag miljonär när vi hade all tid i världen.