Ibland så får jag en känsla, en känsla som behöver fås ned på papper, så ock när november blev december 2012. Här kommer något jag skrivit:

Mitt göteborg

Mot det blåa kyliga välkomnas jag av lindarna i Vasa och Linne,

Känslan som en varm kopp glögg ger efter en tur i den friska vinden infinner sig när jag blickar ut över staden – värme och lugn.

Staden som aldrig sover är fantastisk en söndagsmorgon, att fortfarande bli välkomnad med öppna armar av Avenyn efter en hård festnatt, tacksamheten för stadens hjärta som går runt och städar bort det gamla och ger plats för det nya.

Att få skratta med inbitna och höra historier från förr med hjärtan från hela världen, jag vill aldrig lämna. Att kunna vandra omkring på gatorna och titta upp och stöta på historiska minnen eller bara se saker man tror man aldrig sett innan och upplyftas av känslan: ”Jag bor faktiskt i Göteborg”, det är tankar som ger gåshud på armar och ben.

Mitt Göteborg har varit tufft när nöden kräver det, och ibland trist när farbror grå hänger över staden med sin fluffiga kropp. Ljusen och värmen och det röda som flyter igenom staden bryter ned fasaden och öppnar upp en framtidstro om fantastiska livsöden och små saker i livet som man bara vill omfamna.

Att stå på egna ben har hittills varit ” a dream come true”