Ja vad ska man säga, tur att livet har så många sidor, när det går tungt åt ena hållet så händer nåt kul någon annanstans. Hösten har inneburit fortsatt utbildning, en master i nationalekonomi, vilket varit svårt och utmanande men pckså väldigt givande och inspirerande. Ny utbildning och ny start i princip även om platsen är densamma. Jag har fått uppleva så många fantastiska nya möten med nya människor, en del som bara flyktigt passerat förbi med ett leende och andra som inpräntat mer och annorlunda saker i mitt liv. Jag har fått lära mig en ny syn på livet, inget revolutionerande, men inspirerande och härligt när man stöter på människor som med hela sitt väsen bara lyfter upp en till att göra bra saker. En av mina riktlinjer jag satte upp när jag valde att prata ut om livet och allt mitt bagage hos en kurator förra våren var att jag måste släppa mitt maniska kontroll behov i situationer där jag är rädd för att såras. För att kunna göra det behöver jag utvärdera många situationer i livet annorlunda. Inte enbart börja tänka positivt utan mer se saker för vad de är istället för att sätta upp en möjlig förklaring för att skydda mig själv när det uppdagas att det nog ändå är så, och sannolikheten att det är så är väldigt liten. Vägen till det är lång och svår och jag måste aktivt bestämma mig för att hitta den enkla förklaringen till mycket och övertala mig själv om att det inte är något konspiratoriskt över det hela. Denna höst har jag fått lära känna människor som har gjort detta mycket lättare för mig och jag känner mig även väldigt trygg i mig själv tack vare det ständiga nötandet i mitt huvud. Jag har fortsatt en lång väg kvar tills jag har nått dit jag vill, om jag nu kommer dit, och jag känner mig hoppfull. 

Om det nu ska bli ett lite mer nyanserat inlägg så får jag väl ta upp det som varit den tyngre biten under hösten, det som tyngt ned mig lite och det är alla skador som förföljer mig. Är det inte bröstmuskeln som spökar så är det menisken som krävt mycket rehab och kärlek och fortfarande gör. Den senaste i raden av bakslag är en skada i lillfingret, en såkallad volleybollskada av läkaren på ortopeden på Mölndals sjukhus. Denna skada innebär att jag har en skadad sena i leden och en fraktur till följd av att senan skadades. 6 veckor med skena dag och natt och ytterligare 6 veckor avvänjningsperiod i etapper då jag har ett så kallat dropfinger, övre delen av fingret kan inte hållas upp av sig själv då senan som ska utföra det jobbet inte finns där den ska vara. Anpassning i vardagslivet och träning har fåtts göra och jag är lugn och har tilltro till att allt kommer lösa sig fint till slut. Sen idag fick jag även brevet från min läkare på vårdcentralen som meddelade mig att gallstenen, som bråkat med mig under hösten, är 2 cm i diameter, vilket sågs på ett ultraljud för 2 veckor sen. Hon har skickat remiss till kirurgen som ska bestämma nästa steg i fallet gallsten, eller som jag säger bland de värsta smärtorna jag har varit med om, brutet finger eller arm kommer inte i närheten av smärtorna jag fått uppleva tack vare den stenen som guppar under högra revbensarken inne i gallblåsan. Så jag är lite spänd på vad som komma skall på den fronten men säger även att det jag får lära mig om hur kroppen fungerar är faktiskt intressant.

Och som Jocke Berg skrev i Sjukhus

"När man äntligen kan se alla mekanismerna där bakom
Så blir man aldrig rädd mer
När man äntligen kan se alla kejsare stå nakna
Så vänder allt igen
Allt vänder om igen"

livet är som en berg och dalbana, ibland går det upp och ibland ner men någonstans vänder det alltid!