theheartofeverything

Alla inlägg den 11 maj 2018

Av Erika - 11 maj 2018 22:06

Det var ett tag sen jag skrev och anledningen är för att jag haft svårt att förhålla mig till det som hänt och min del i det. Nu känns det som att jag behöver skriva av mig en del av som hänt. Så här kommer en del av min historia och min brors ur mitt perspektiv.


Jag minns exakt när svaret kom, jag var på festival. Du hade haft ont i magen i några veckor och en torsdag skulle du opereras igen. Svaret: cancern var tillbaka. Ett svar som gav dig lite upprättelse för de som inte ville lyssna. De som var skadade av sjukvårdens sätt att tänka. Jag fick beskedet via sms när jag stod i publiken med min vän Martina på Bråvalla festivalen och såg Highly Suspect. Oron fanns där innan men när beskedet om cancern kom rämnade marken framför mig och ett stort svart hål öppnade sig. Hur jag än gjorde kunde jag inte undkomma att gå ned i mörkret. Det som skedde framför mig försvann. Jag minns vad läkaren i Uppsala hade sagt 1.5 år innan; om det kommer tillbaka inom 3 år så är det kört. Han använde inte riktigt de orden, men det var så jag tolkade det han svarade på min direkta fråga om det fanns nåt att göra om det kom tillbaka inom 3 år. Det var ditt liv som påverkades mest men vi är många som påverkades nästan lika mycket. Mörkret omslöt mig. Tanken på att du skulle lämna oss, så tung.  Det var som att du redan lämnat oss även fast det inte stämde.


Jag orkade inte stå kvar på spelningen och Martina omfamnade mig och vi gick till öltältet där en psykolog och Dilevas halvbrorsa, det var vad han sa att han var iaf, lyckades sätta sig bredvid oss  och de försökte få mina tårar att försvinna. Inget hjälpte i den stunden och jag ville bara lägga mig på marken och skrika ut min frustration. Gräva ett stort hål och begrava mig där. Psykologen tyckte att jag skulle försöka tänka positivt men lätt att säga. Svårt att göra. Såret var så nytt och jag behövde tid till att processa allt. Kan inte ens tänka vad som föregicks i ditt huvud.


Till kvällens höjdpunkt Linkin Park hade de värsta känslorna lagt sig. Men tankarna var all over the place. Tankar om vad som skulle hända härnäst. Hur lång tid hade vi på oss? När skulle jag få träffa dig igen? För mig i mina tankar handlade det om bara veckor. Jag kunde i det initiala skedet inte se att du, vi, skulle ta dig igenom detta. Linkin Parks spelning var grym och känslosam. Speciellt några av låtarna från deras nya album som berörde känslor och tankar kring depression och näras bortgång. Jag och Martina stod ganska långt fram och Martina omfamnade mig under stora delar av spelningen. Ett enormt stöd. Trots att det som utspelades hos mig påverkade hennes festivalupplevelse var hon det största stödet jag kunde önska mig. Jag fick göra det jag kände för mest! Så oerhört tacksam för en sådan fin vän!!!  För alla fina vänner och släktingar som visat kärlek denna period!!


Tankarna jag hade var att lämna festivalen i förtid och åka hem, redan på fredagen. Jag behövde träffa dig, se dig IRL. En känsla jag haft sen du blev sjuk från början Jocke. Andras åsikter och dina egna ord på ditt mående räckte inte. Jag hade behovet att se dig. Få min egna bild av Jockes status, både mentala och fysiska. Men efter ett samtal från mamma under fredagen, som gjorde att jag satt på ett sushiställe mitt i Norrköping och grät i nästan en timme, så kände jag att jag kunde vara kvar festivalen ut och åka via Karlstad på vägen hem. Senare på dagen fick jag ett mess från dig brorsan där du bland annat skrev "Keep on doin what you are doing sis". I stunden tolkade jag det som att jag skulle fortsätta njuta av festivalen. I efterhand tror jag att du, Jocke, menade det större än så!!


 




Ovido - Quiz & Flashcards