Sedan jag var liten har jag älskat musik och gå på livekonserter har varit en av mina lyxiga laster. Det har alltid blivit en av höjdpunkterna under åren.
Men nu har känslan blivit annorlunda. Jag känner mig så opepp och osugen på konserter. En känsla som jag ogillar att ha då jag känner att den underliggande anledningen ligger på ett ganska djupt känslomässigt plan. En känsla som startade i samband med U2 fiaskot i höstas. Efter det är jag helt osugen på allt som har med konserter att göra, köpa biljett, fixa resa och gå in på arenan.
Är det rädsla för att bli lika besviken som jag blev den gången med U2?
Eller har jag växt ifrån konserter.
Troligen det förstnämnda då jag hade lagt ned så mycket känslor och värderingar i den konserten att när den blev inställd pågrund av en stor arrangörsmiss, Live Nation tabbade sig rejält, blev besvikelsen svår att hantera. Det tog mer än 2 veckor innan jag kunde sluta tänka på det.

Men det var ju bara en konsert och konserter har ju blivit inställda förr. Inget konstigt med det. Men känslan är ändå att jag kanske inte lyckas komma över besvikelsen och att jag inte kommer gå på så många konserter som förut. Mest för att jag just nu inte har drivet att lägga ned all tid som det krävs bara för att få tag på biljetterna.
Jag hoppas verkligen att jag kommer över det. Konserter är väldigt kul.